Vad gör vi hela dagarna 4 – RESDAG 22/02/15

Efter att vi blivit väckta av en ”gong-gong” vid 05.45 i morse tog vi på oss flytväst och satte oss i en båt för ”morning river cruise” längs floden Kinabatangan. Vi fick se solen gå upp mellan molnen och säga god morgon till näsapor, två mätta monitor-ödlor och en liten (2,5 m lång) krokodil. Nature Lodge serverade en god frukost vilket gav oss energi till en resdag.

Pappa bokade denna 14-dagars djungeltur via en resbyrå. De sammanställde ett kompendium med text och bilder för att ge oss nödvändig information om resan. Planeringen var inte överdrivet detaljerad (inga exakta tider, inga tydliga kontaktuppgifter, inte alltid bokade biljetter för transport) men fram till denna söndag har aktiviteter och transporter fungerat utan större problem. Vi har helt klart rört på oss mycket under denna period, åtta boenden på 13 nätter. Dagens mål var i vilket fall att förflytta oss från byn Bilit till byn Poring, en bussresa som skulle ta cirka 5 timmar. 8.30 körde en båt oss över floden och där stod en buss och väntade. Allt enligt planen, strålande! Med på bussen var även ett kanadensiskt par, ett spanskt par, en kinesisk familj och ett kinesiskt par – turister med olika slutdestinationer denna söndag. Efter 15 minuters färd stannade busschauffören och bad oss hoppa av för att byta buss. Han meddelade att det fanns bokade biljetter till oss på en gul eller brun buss som skulle passera denna väg en kvart senare. När vi väntat på en gul eller brun buss i 90 minuter istället för 15 minuter började läget bli aningen kritiskt. Efter att vi pratat med några malajer fick vi reda på att alla bussar mot Kota Kinabalu (samma riktning som Poring) var fullbokade. Våra ”förbokade platser” verkade inte existera. Buss efter buss var fullproppad och det berodde på att det var söndagen efter det kinesiska nyåret. Helgen är över och alla som varit ute på landet och firat med sina familjer ska åter in till storstaden. Mindre bra tajming för oss.

Pappa och den spanska tjejen gjorde ihärdiga försök att hitta transportmöjligheter för oss. Svetten hade dränkt pappas tröja och det såg mörkt ut. Tillslut fick de tag på en man som körde minibuss och han kunde skjutsa sju personer till en ”check point” där fler bussar mot Kota Kinabalu passerade. Familjen Schölander och det spanska paret klämdes in i bussen och då var klockan 10.30. Minibussen stannade vi ”check point”. Vi hann knappt komma ut ur minibussen innan en gråhårig man hoppade på oss. Han hade rödsprängda ögon, gestikulerade vilt och pratade aningen aggressivt. Han och hans cowboy-kompanjon påstod att de kunde hjälpa oss med transport men utan någon längre överläggning kändes männen mer som maffiasnubbar än som gästvänliga reseplanerare. Deras ständigt hetsiga skrikande och vårt återkommande ”nejtackande” resulterade i att de två männen istället började håna oss. För varje fullproppad buss som passerade utbrast männen: ”Oh, too bad, they’re all full” på halvdan engelska. Jag tappade fullständigt tålamodet och blev duktigt irriterad. Vi har aldrig varit med om något liknande och speciellt inte i Malaysia där alla har varit väldigt tillmötesgående.

Klockan hade hunnit bli 12.30, solen gassade, mamma drabbades lite smått av panik, John var kissig och vi undrade om och när en ny möjlighet skulle dyka upp. Helt plötsligt stannade det en expressbuss vid vägkanten. Maffiasnubbarna, pappa och den spanska tjejen började springa mot bussdörren. Männen hann först men efter lite förhandlande sa busschauffören att det fanns plats för sju personer till på bussens absolut lyxigaste platser, nämligen på golvet i mittgången. Då det inte precis flödade av möjligheter var det bara att bita ihop och sätta sig i mittgången. Kan ni föreställa er sju turister med vars en eller två ryggsäckar, inklämda mellan små och stora malajer i mittgången av en buss? Vi kunde knappast hålla oss för skratt. Jag satt baklänges, John satt i mitt knä, John somnade, jag somnade (på en man som satt i stolen bredvid), Julia kämpade med att bli av med kramp i fötterna, mamma och pappa pratade med det trevliga spanska paret och malajerna slutade inte stirra. Rumpan domnade bort mer och mer, efter fyra timmar på det golvet kändes den i princip obefintlig.

När klockan var 16 meddelande chauffören att vi anlänt till Ranau. Ranau? Vi skulle till Poring..? Endast vi steg av bussen och vi undrade hur vi skulle ta oss vidare. Mat, vi behöver mat för att orka ta oss vidare. Vi hamnade på en kinesisk restaurang med trevlig personal och god mat. När vi bad om tips på transport mellan Ranau och Poring rynkade en servitör pannan och sa att det inte fanns någon självklar lösning. Ännu en gång fick pappa yra omkring och ragga transport. På något konstigt vis lyckas pappa nästan alltid hitta en lösning, denna gång var inget undantag. En ny man med minibuss kunde köra oss till Poring, fantastiskt! Vi fick till och med sitta på säten.

Efter att vi åkt en båt, två olika minibussar och två olika ”expressbussar” blev klockan 18.30. Tio timmars resande anlände vi till vårt boende i Poring och som plåster på såren var detta djungelturens absolut lyxigaste boende. Eget rum för mig och Julia, AC, TV, ordentlig dusch, rena vita lakan, mjuka kuddar och till och med ett sykit. Too good to be true.

Nu väntar dagens utmaning, 3 minuter plankan och 100 situps, innan vi kan slappna av och ladda inför en ny resa imorgon. Här är varje dag en värdefull och galen resa.

/Sara