Kategoriarkiv: Okategoriserade

Min resa tar aldrig slut

Klockan ringde 06.25. Varför har jag valt den fruktansvärda alarmsignalen..? Jag tittade upp genom takfönstret och det såg ut att bli en dag med blå himmel. Gött! Bredvid mig i sängen låg Viktor. Men ena kudden under huvudet och den andra under armen. Han rynkade omedvetet på pannan när alarmet ringde.. Viktor har semester, det har inte jag. Det kändes tufft att stiga ur sängen men jag gav honom en puss på kinden och reste mig. Välkommen torsdagen den 23 juli.

Efter en snabb dusch och en tallrik fil kände jag mig fullt redo att ta mig an en ny dag. Jag körde till jobb i ”grodan”, med andra ord mormors gröna Renault Clio. Att jobba i receptionen på Lydinge Golf Resort är minst sagt omväxlande och hektiskt. Telefonen ringer stup i kvarten, korvar köps till höger och vänster, gäster checkar in och ut från hotellet, hungriga typer njuter av lunchen i restaurangen och under den värsta ruschen springer alla i personalen med tallrikar. Emellanåt hjälper jag golfare att köra upp golfbilar från garaget, den ena gladare än den andra. När seniorerna spelat de första nio hålen kom de in till mig i receptionen för att köpa kaffe. Jag frågar ”Stickan” hur det hade gått!? Han svarar: ”Inte min dag idag, man kan ju inte alltid vara bäst..”. De äldre seniorspelarna ger mig komplimanger för mitt leende, de påstår att de hjälper dem på banan. Tydligen inte idag.. En annan golfspelare kom in och jublade, han hade sänkt sitt handikapp. Tjooohoo! Från en annan dörr kommer Minnie, Herr Gibrands hund. Hon är den mest väluppfostrade hund jag någonsin mött. För henne är det fest om det blir någon korv över när dagen är slut. Plötsligt skriker någon ”Kaffet är slut!!” Katastrof!!! Det visar sig vara greenkeepern som är sugen på sitt eftermiddagskaffe. Allt löser sig men, om jag bara haft 8 armar.. Så lätt livet vore då!

Väl hemma på Gullandresgatan, vänta va? Hemma? Och inte på Bodengatan? Men det är sant, nu är jag hemma på Gullandersgatan. Återkommer till det. Jag möttes av en glad semesterfirare och inte långt därefter kommer farmor förbi för att kolla in nya gardiner och hyllan som Viktor satt upp. Är det någon som kan ge beröm så är det farmor.  Efter en tur till Maxi lagade Viktor pannkakor och vi båda drabbades av matkoma.

För att återgå till flytten.. Den 20e juni landade planet från New York på Kastrup. Vid utgången stod Viktor och istället för att följa med mamma, pappa, Julia och John till huset följde jag med Viktor till en lägenhet. En månad har passerat sedan jordenrunt-äventyret avslutades och en månad har passerat sedan sambo-äventyret startade. Min galna resa började hos mormor och morfar för ett år sen, min höst tillsammans med dem var underbar på alla vis. Tack mormor och morfar! I december förra året var familjen Schölander samlad och vi tillbringade 24 timmar om dygnet i 26 veckor runt jorden. Det är omöjligt för mig att sammanfatta denna del av mitt liv med ord. Jag kan verkligen inte. Det finns dock en känsla som rymmer hela mig när jag tänker tillbaka och det är TACKSAMHET. Jag är oändligt tacksam för allt som mamma och pappa gjort för mig och mina syskon. Att de för en andra gång flög iväg ut i världen och lämnade allt det trygga gör mig så imponerad. Jag är stolt att få kalla mig er dotter, mamma och pappa. Jag hoppas att jag på något vis kan ge tillbaka till er, efter allt ni gett mig.

I skrivande stund sitter jag vid köksbordet i lägenheten, tittar på rosorna i vasen samt funderar på om vi ska se någon film ikväll. Jag vill tacka Viktor för att han öppnade sina armar och lät mig sätta min ryggsäck i hans lya, för att han haft ett tålamod utan dess like det senaste halvåret och för att jag tack vare honom lever i en dröm. Tack!

Jag har blivit omhändertagen av mormor, morfar, farmor, mamma och pappa det senaste året men nu, nu tar jag hand om mig själv. Och vet ni vad det bästa är? Jo, att faktiskt få sakna familjen lite. För då blir det extra mysigt att ses. Min resa har inte slutat än.

/Sara

Annonser

My Yearbook

Just nu sitter jag hemma på mitt rum, i mitt hus, i Helsingborg, i Sverige en regning sommardag. Tanken om vad vi varit med om det senaste året är svår att ta in. Det känns så normalt igen och helt plötsligt gör jag saker som vanligt igen. Har helt plötsligt en egen säng som är skön, svensk mat och slappa sommarlovsrutiner. För att påminna mig själv och er ska jag dela med mig av en ”yearbook” om mitt äventyr. Jag bläddrar tillbaka i mina dagböcker och hamnar på sidan ett. 29e augusti 2014, dagen då jag lämnar Sverige för Spanien och Fuengirola.

September 2014: Jag började på svenska skolan i Fuengirola. Kännde ingen sen innan. Jag kom som en nervös tjej och hoppade in i en spansk familj som inte talade någon engelska. Jag fyllde 16 den nionde och då började jag känna mig lite som hemma och blev uppvaktad av min snälla värdfamilj och hade hunnit lära känna nya kompisar. Temperaturen låg på 30-35 grader hela månaden och jag spendera många timmar på stranden eller vid poolen, oj vad gött jag hade det.

funk1

Oktober 2014: En månad som betyder kallare väder och höst för oss svenskar men inte för mig, solen fortsatte skina och jag njöt av dagarna. Längtade inte hem, gjorde utflykter, plugga på min spanska, deltog i ett spanskt bröllop, firade feria där jag fick se mycket av den spanska kulturen och hade en rolig Halloween. Höjdpunkten denna månad var ändå när mormor, morfar och syrran dök upp. Det var underbart att få träffa dem och vi hade några riktigt bra dagar tillsammans.

funk4

funk6

November 2014: Vardagen i Spanien rullade på. Jag hade roligt i skolan, umgicks mycket med mina nya vänner, drack mycket spanskt kaffe och kunde prata ganska hyfsat med min värdfamilj på spanska. Jag besökte Tarifa där jag provade på att kitesurfa vilket var en ny upplevelse.

funk8

funk3

December 2014: Tiden i Spanien börjar lida mot sitt slut.. Den 14e satt jag på planet som skulle ta mig till Sverige. Kände att jag lätt kunnat stanna längre i Spanien men visste samtidigt att jag hade sex månaders resa kvar. Efter några få dagar i Helsingborg åkte jag och Sara iväg på nästa äventyr. Det magiska mötet inträffade denna månad när hela familjen var samlad på Kuala Lumpurs flygplats, galet. Vi åkte tillsammans till Thailand och mötte upp ytterligare fem personer, familjen Gunnarsson. Vi fick till en trevlig julafton och nyårsafton tillsammans.

IMG_6452

IMG_6964

Jannuari 2015: ”Backpackerlivet” började på riktigt. Vi snorklade, solade och badade i Thailand. Efter tre härliga veckor med familjen Gunnarsson åkte vi vidare till Malaysia och först några äventyrliga dagar på Lankawi innan vi kom till Penang. I George Town spelade vi in film och fick i oss mycket kultur och religion. I slutet av januari åkte vi buss upp till Cameron Highlands där det stod trekking på schemat. Första hela månaden på vår resa var över och äventyren och utmaningarna fortsatte.

IMG_7056

IMG_7164j

IMG_7203

Februari 2015: Halva månaden var roadtrip i Malaysia där vi besökte Melaka, Cherating, Bentong, Klang och till sist Kuala Lumpur. Det var en stad jag verkligen gillade, rent och fint, häftiga byggnader och ett väldigt modernt Asien. När John fyllde år den 16e hade vi kommit till Borneo där djungellivet började. Pappa tog med oss på två veckors äventyr där vi såg vilda djur, bodde hemma hos Malayer, badade nakna i en flod mitt ute i djungeln, satt fyra timmar på golvet i en buss och mycket annat sjukt.

IMG_7744

IMG_8432

IMG_8287

Mars 2015: I början av Mars flög vi vidare till Hong Kong för en vecka av kinesiskt kaos. Vi klämde in oss alla fem i ett minirum på 8e våningen mitt i storstaden. Veckan hade ett tajt schema för att vi skulle hinna med så mycket som möjligt och hinna se mycket shopping (enligt min och Saras önskan). En väldigt rolig dag var på pappas födelsedag när vi besökte Disneyland. Efter Hong Kong var det Fiji som gällde. En Favorit i repris från förra resan. Nacula island var en av mina favoritplatser på hela resan. 10 dagar som bestod av kristallklart vatten, fin snorkling, sol varje dag och en härlig gemenskap med personal och andra gäster. Ett liv så långt borta men ett liv så underbart.

IMG_8899

IMG_9310-001

IMG_9681

April: Vi fortsatte resan i Söderhavet och tog oss till Samoa. En ö som ännu färre har koll på, har ännu färre turister och är mindre utvecklat. Vi lunka på i ett ”samoanskt tempo” (de sov mest). Förutom häng på stranden och läsning besökte vi vackra vattenfall och gjorde små aktiviteter. Ett annat efterlängtat möte som inträffade i april, (mest från Saras sida) var när vi kom till Hawaii och Viktor anslöt till gruppen. ALOHA!

aIMG_9807 (57)

IMG_0183

Maj 2015: Ännu en händelserik månad. Vi alla älskade Hawaii där vi fick se vacker natur, bada i grymma vågor, snorkla med jättesköldpaddor och bada i vattenfall. Efter två grymma veckor på Hawaii flög vi till USAs fastland där vi började i nordvästra delen. Under Maj månad tog vi oss från Seattle till Spokane till San Francisco där vi träffa mormor och morfar. När vi blev sju personer fick vi hyra en större bil och med den tog vi oss igenom nationalparkerna Yosemite, Death Valley och Grand Canyon innan vi kom till galna Las Vegas. Många intryck och högt tempo igenom Amerikas fina landskap.

IMG_0658

IMG_0523

IMG_1203.JPGk

IMG_1556

Juni 2015: Sista månaden på resan. Fast hemresa tänkte vi inte på i början utan vi fortsatte vår resa med mormor och morfar i de södra staterna. Vi besökte New Orleans, Memphis och Nashville och fick en go ”Southern feeling”. Med några nätter på motell tog vi oss upp till huvudstaden Washington DC. Där tittade vi på memorial efter memorial och fick en basic lektion i amerikansk historia. När mormor och morfar lämnat efter mer än tre härliga veckor besökte vi några kompisar i Northampton där vi kastades in i det amerikanska samhället på riktigt. Avslutningsvis kom vi till New York och det var också en favorit från min sida. På midsommarafton flög vi hemåt. I mitt huvud var det så många blandade känslor på den flygturen. Hemskt att resan är över, skönt att komma hem, jobbigt att behöva komma in i vardagen igen, kul att träffa släkt och vänner. Fram och tillbaka fördelar och nackdelar.

IMG_1720

IMG_1964

Vilket år! Månader jag aldrig kommer glömma. Platser, människor, stunder som jag är så glad att jag fått besöka, träffa och uppleva. Tack pappa för att du hade drivet att genomföra ännu en jordenruntresa och tack för att jag fick vara en del av dem båda och fått två år som gjort mig till en starkare, mer självständig och galnare person. Tack mamma för att du fixa med skolan i Spanien och att du (och pappa) pusha mig att åka dit. För att du sett till att vi fått mat och rena kläder även på andra sidan jorden. Tack John för att du var med och förgyllde lite tråkigare dagar, fick mig att vara barnslig och fick mig att skratta (i alla fall nio gånger av 10). Sara, my soulmate. Tack för att du var med på denna resa, för att du stod ut med mig och jag vet inte vad jag skulle gjort om inte du var med. Jag kommer vara förevigt tacksam över att vi har en sådan bra relation och har minnen för livet tillsammans, många minnen som vi inte kommer kunna dela med någon annan men som vi kommer ihåg. Familjen vi gjorde det igen och hur segt det än kan vara att börja gymnasiet ett år senare kommer jag aldrig ångra mitt beslut om att smaka på livet i världen först och skolan sen (sorry ni som är lärare). Skämt och sido, en resa där man får lära sig mycket om världen, andra människor och mycket om sig själv.

Tack för mig /Julia

En dag med familjen på Schölander på Woodburn Premium Outlet

Jag och Julia har haft en klädpåse med ett fåtal plagg som garderob under det senaste halvåret. Det är otroligt befriande att slippa valmöjligheter men det är samtidigt otroligt tråkigt att ständigt gå i samma skrynkliga och halvskitiga ”lasar” (som mormor hade sagt). Med andra ord har shoppingsuget vuxit sig starkt i oss. Kanske inte lika starkt hos alla familjemedlemmar men garanterat i mig och syrran.

Dagen kom, torsdagen den 15e maj. Pappa svängde av Highway 5 och framför ögonen fann vi Woodburn Premium Outlet. Äntligen skulle vi ta del av USAs shoppingparadi., Det pirrade i hela mig. Julia var lika taggad; mamma var exalterad men lite bekymrad över pappas humör då han hellre promenerat bland ekorrarna i en nationalpark, John hoppade glatt ur bilen och pappa. En enorm outlet full av kläder, skor och annat onödigt är inte alls en miljö som han föredrar att vistas i. Men under en familjeresa gäller det att kompromissa; jobba som ett lag. En dag har man roligt, en annan dag mindre roligt. Allas önskningar måste accepteras.

14.00 gick startskottet. Vi sprang i samlad trupp till Nike-butiken. Där hittade minsann alla vars ett par skor förutom mamma som hittade två. Hon blev så träningsinspirerad att hon redan i första affären dubblande shoppingglädjen. Nu gäller det bara att hon tränar ordentligt, så snygga skor kan inte stå och damma på någon skohylla inte. Heja heja!

Truppen delades. Jag och Julia gick med långa benet före in i butik efter butik. Påsarna blev fler och fler, leendena större och större, pengarna färre och färre. Till vår stora förvåning var outletområdet i i princip tomt på besökare – inga köer, inget kaos. Det gjorde att pappa inte drabbades av panik och längtan ut i naturen lika snabbt. Det innebar också att jag och syrran kunde springa i vars en ände av butikerna och skrika till varandra på svenska utan att någon annan förstod; ”Har du sett de sjuuukt snygga skorna?”, ”Ska du köpa de grymt heta jeansen?”

Vid 16-tiden satt familjen åter samlad runt ett bord på Starbucks uteservering. Vi lugnade pulsen med en god kopp kaffe men jag kan ärligt säga att den sista klunken drack jag på springande fot mot nästa affär. Jag hostade och öppnade dörren till Calvin Klein. Julia följe efter. Till skillnad från butiksbiträdena på Väla är butiksbiträdena på Woodburn hjälpsamma och pratglada. Att de dessutom säljer grymma prylar till grymma priser gör att man som konsument ger dem ett stort smile. För mig är det en win-win situation.

Nästa möte med familjen var utanför GAP. Pappa kom mot mig med en trött min. Jag blev genast orolig. Det visade sig att han provat både byxor och skjortor men att mamma rent ut sagt dissat hans förslag. Min kära syster lyckades som vanligt rädda situationen och tog genast pappa under armen och drog in honom till Ralph Lauren. Julia letade upp jeans och pappa provade. Då han inte har det största tålamodet gällande shopping är det viktigt att vara stöttande och uppmuntrande. Och BINGO! Jeansen satt som en smäck. Pappas leende efter ett fynd är oslagbart. Det kan bero på att man ser det relativt sällan.

Det tar minst sagt på krafterna att plöja en outlet. Vi bestämde oss för att tanka kroppen med asiatisk mat som bensin. För varje familjeavstämning ökade påsantalet och mammas packningsoror; ”Hur ska vi få plats med detta i våra ryggsäckar?”, ”Hur ska vi få plats med detta i hyrbilen när mormor och morfar ansluter?”. Personligen har jag inte låtit mig påverkas av väsk- bilbekymmer. Jag säger som Timbuktu: ”Det löser sig”.

Klockan 20.58 (två minuter innan stängning) var vi i princip sist kvar på området. Vi skyndade ut ur Banana Republic och fick med oss två ”last minute-linnen”. Stämningen i bilen var på väg till vägmotellet var på topp. Våra garderober har minst sagt utökats och det känns så himla bra. Att shopping kan göra två tonårsbrudar så lyckliga är egentligen galet men sant.

Vi låtsades vara fyra i familjen och trängde in oss i ett rum med två queen size beds. Vår runway show på heltäckningsmattan mellan sängarna var oslagbar.

Vi hade inte tid att fotografera detta spektakel. Ni får helt enkelt visualisera er en svensk familj på en amerikans outlet men MÅNGA påsar.

/Sara

Hälsning från John 7

A_DSC_0442

Nu har vi rest mycket i Söderhavet och jag tänkte börja berätta om hur det var på Fiji. Det var väldigt fint där. Det var ett fantastiskt fint vatten och människorna var väldigt trevliga. Jag lekte ofta med barn som jag träffade; både som var där som turister och barn som bodde där. Jag lekte mycket med en tjej på ett ställe som hette Mango Bay på södra delen av huvudön. Vi spelade bland annat mycket biljard och så lekte vi i poolen som fanns där. När vi var där så deltog vi i många aktiviteter. Till exempel ”egg-tossing” som innebar att man skulle kasta okokta ägg till en medspelare. Om man klarade det så fick den ena spelaren backa två steg. Så höll man på tills ägget gick sönder. Längst avstånd vann. Vi spelade volleyboll, hade ”crab-race”, vi snorklade och vi besökte en kyrka i närmsta byn. Vi fick dessutom chansen att besöka den lokala låg- och mellanstadieskolan. Det var roligt att träffa så många barn i min ålder. De dansade och sjöng för oss på ett kul och bra sätt i deras klassrum. De verkade inte ha så fina böcker och så fin utrustning som i min skola.

A_DSC_0495

Sen åkte vi till ett annat ställe som hette Oarsman Bay Lodge med en stor båt. Det tog fem timmar att åka hela vägen till ön där vi skulle bo. Vi behövde en liten motorbåt för att komma in över korallrevet. När vi närmade oss stranden så började de som jobbade där att sjunga för oss och så fick vi en välkomstdrink. Det var finare snorkling där än på andra stället och vattnet var ännu klarare. Några gånger gick vi upp på berget som låg bakom vårt ställe. Det var ganska brant och högt gräs så det kliade lite på benen när man gick men utsikten var fantastisk så det var värt besväret. Maten var väldigt god där och jag längtade varje dag till kvällsmaten. Det började oftast med soppa och nybakat bröd. Sen kom huvudrätten som ibland var en buffé. Efterrätten var sådär så jag hade tur som fick frukt istället. Där hyrde vi också en paddleboard som är en stor surfingbräda som man står på med en paddel. Det gick ganska bra fast den var lite trasig. Vi paddlade också kajak några gånger. Det var väldigt kul och jag och pappa paddlade ganska långt ut. En dag gjorde vi en båttur till en liten öde ö som hette Honeymoon Island. Där snorklade vi och fick äta nygrillad fisk till lunch. Mums. Vi badade ofta och låg och chillade på stranden.

A_DSC_0678

Vi åkte tillbaks efter 10 nätter till den stora ön på Fiji och där bodde vi på Nadi Bay Resort. En kväll gick vi på bio och en dag klippte vi oss när vi besökte staden Nadi. Efter Fiji väntade Samoa.

Att leva i söderhavet ett tag som jag gjort är ganska fräckt. Det är fint vatten nästan överallt och vädret är oftast fint också fast då och då åskar det och ösregnar en liten stund. Det hände faktiskt ganska ofta första veckan på Samoa. Då är det väldigt, väldigt fuktigt och det kan finnas retliga myggor. Framförallt i solnedgången. En annan sak som vi sett på flera ställen är häftiga danser. Killarnas dans liknar nästan en krigsdans medan tjejerna ofta dansar med mjuka rörelser. Kläderna är väldigt annorlunda. En sådan föreställning slutar ofta med en otroligt spännande eldshow där man snurrar och kastar stavar som brinner och brinnande bollar i snören. Det ser farligt ut och några gånger har de tappat sina redskap nära turister. På Samoa var vi på ett ställe som hette Taufua beach fales. Där bodde vi i små hus på pålar utan väggar som låg precis på stranden. När det var högvatten så slog vågorna ner under vårt hus med buller och bång. Vi hade hörselproppar i öronen när vi skulle sova. Jag träffade några roliga barn där också. Den förste jag lekte med hette Oskar och sen träffade jag ett stort gäng från Samoa som jag var mycket med och till sist träffade jag en kille som hette Nahuel och han lekte jag mest med.

Nu är vi på Hawaii och solen skiner här också men mer om det kommer i ett annat inlägg då jag berättar om USA. Ha det bra!

/John

A_DSC_0655

A_DSC_0573

A_DSC_0476

A_DSC_0505

Att uppskatta Sverige

ss3

När man är hemma i Sverige saknar man ofta att resa, komma bort från kylan och få komma till sol och bad. När vi i familjen diskuterar de olika länder vi besöker poppar det ofta upp saker som är så mycket bättre i Sverige. Är det möjligt, när man sitter och tittar ut över ett turkost hav och omgiven av sol, att man ändå kan sakna vissa saker där hemma? Det kan jag svara på; ja, det är möjligt.

Nu när 4/5 familjemedlemmar har varit borta i 8 månader inser vi mer och mer hur bekvämt vi har det hemma, hur god mat vi har (framförallt jag då jag är lite kräsen), hur lätt det är att ta sig runt i Sverige, hur sköna sängar vi har och vad stor plats vi har var och en. De sakerna tänker man extra på när vi alla fem får trycka in oss i ett litet rum, när vi inte får så god mat, sover på stenhårda kuddar, inte hittar någon tidtabell för bussarna och istället för trycka in oss i en svettig taxi utan AC.

Vad är det vi saknar med Sverige? Inte är det vädret i alla fall. Såklart saknar vi alla släkt och vänner, men vad det gäller mat, prylar och bekvämligheter ställde jag frågan till alla familjemedlemmar för att höra vad det är som kommer smaka extra gott eller vara extra efterlängtat när vi kommer hem.

Sara: Lakris, grovbröd, kokt påläggsskinka, Skånemejeriers mellanmjölk och att ha möjligheten att ta sig runt själv på cykel eller i bil.

John: Farmors köttbullar, farmors plättar med hallon, mormors spagetti och köttfärssås, mörkt bröd, gröt och att cykla, hoppa studsmatta och leka med kompisar.

Pappa: Zoega´s bryggkaffe, ost, filmjölk, en god sillamacka, sin egen säng och kudde och att ta en promenad/joggingtur i Pålsjöskog.

Mamma: Sill och nypotatis, ost, tomat och gurka som pålägg, ta en cykeltur, ha ett eget kylskåp och få en god eftermiddagsfika.

Jag (Julia): Svenskt lösgodis, K special flingor, svensk mjölk, grillat kött, nypotatis och bearnaisesås, min dator och vår underbara soffa.

Samtidigt som jag kan sakna alla saker och bekvämligheter hemma tänker jag på citatet som hänger på en vägg i Strandbaden ”sakna inte det du inte har, utan var glad för det du har”. Jag tror det är något av det svåraste att hålla sig till, alltid finns det något man saknar även om man tänker att man INTE ska göra det. Att hela tiden suga ut det bästa ur varje plats och varje dag var man än befinner sig, om det så är i Helsingborg eller i Söderhavet. Sen saknar jag inte samma saker på olika platser, där det är supergod mat glömmer man snabbt att man saknar ”det svenska köket”, därför tror jag vi behöver omväxlingar. När vi är i miljöer som är så annorlunda från Sverige förstår man hur tacksam man ska vara för allt som är så bra därhemma. I den svenska vardagen tänker man inte på det när vardagen bara rullar på och man själv är mitt i den. Fast när vi är ute och reser såhär och hoppar från boende till boende, land till land tänker vi på att vi har det rätt bekvämt därhemma. Jag tror vi alla kommer att kunna uppskatta maten lite mer, sin säng lite mer, sin cykel lite mer, kylan lite mer och helt enkelt Sverige lite mer.

Jag skriver inte detta inlägg för att jag längtar hem eller inte njuter av här och nu utan för att ni därhemma och jag själv, när jag är hemma igen, ska komma ihåg att uppskatta det grova brödet till frukost, den mjuka kudden i sängen, att jag har ett eget rum och att jag har personer jag tycker om runt mig hela tiden.

PS 1: Farmor och mormor, ni kan förbereda er på att vi alla vill ha er goda svenska mat när vi kommer hem.

/Julia

ss2

ss4

ss5

ss6

Vad gör vi hela dagarna 4 – RESDAG 22/02/15

Efter att vi blivit väckta av en ”gong-gong” vid 05.45 i morse tog vi på oss flytväst och satte oss i en båt för ”morning river cruise” längs floden Kinabatangan. Vi fick se solen gå upp mellan molnen och säga god morgon till näsapor, två mätta monitor-ödlor och en liten (2,5 m lång) krokodil. Nature Lodge serverade en god frukost vilket gav oss energi till en resdag.

IMG_8416

IMG_8319

IMG_8313

IMG_8287

Pappa bokade denna 14-dagars djungeltur via en resbyrå. De sammanställde ett kompendium med text och bilder för att ge oss nödvändig information om resan. Planeringen var inte överdrivet detaljerad (inga exakta tider, inga tydliga kontaktuppgifter, inte alltid bokade biljetter för transport) men fram till denna söndag har aktiviteter och transporter fungerat utan större problem. Vi har helt klart rört på oss mycket under denna period, åtta boenden på 13 nätter. Dagens mål var i vilket fall att förflytta oss från byn Bilit till byn Poring, en bussresa som skulle ta cirka 5 timmar. 8.30 körde en båt oss över floden och där stod en buss och väntade. Allt enligt planen, strålande! Med på bussen var även ett kanadensiskt par, ett spanskt par, en kinesisk familj och ett kinesiskt par – turister med olika slutdestinationer denna söndag. Efter 15 minuters färd stannade busschauffören och bad oss hoppa av för att byta buss. Han meddelade att det fanns bokade biljetter till oss på en gul eller brun buss som skulle passera denna väg en kvart senare. När vi väntat på en gul eller brun buss i 90 minuter istället för 15 minuter började läget bli aningen kritiskt. Efter att vi pratat med några malajer fick vi reda på att alla bussar mot Kota Kinabalu (samma riktning som Poring) var fullbokade. Våra ”förbokade platser” verkade inte existera. Buss efter buss var fullproppad och det berodde på att det var söndagen efter det kinesiska nyåret. Helgen är över och alla som varit ute på landet och firat med sina familjer ska åter in till storstaden. Mindre bra tajming för oss.

Pappa och den spanska tjejen gjorde ihärdiga försök att hitta transportmöjligheter för oss. Svetten hade dränkt pappas tröja och det såg mörkt ut. Tillslut fick de tag på en man som körde minibuss och han kunde skjutsa sju personer till en ”check point” där fler bussar mot Kota Kinabalu passerade. Familjen Schölander och det spanska paret klämdes in i bussen och då var klockan 10.30. Minibussen stannade vi ”check point”. Vi hann knappt komma ut ur minibussen innan en gråhårig man hoppade på oss. Han hade rödsprängda ögon, gestikulerade vilt och pratade aningen aggressivt. Han och hans cowboy-kompanjon påstod att de kunde hjälpa oss med transport men utan någon längre överläggning kändes männen mer som maffiasnubbar än som gästvänliga reseplanerare. Deras ständigt hetsiga skrikande och vårt återkommande ”nejtackande” resulterade i att de två männen istället började håna oss. För varje fullproppad buss som passerade utbrast männen: ”Oh, too bad, they’re all full” på halvdan engelska. Jag tappade fullständigt tålamodet och blev duktigt irriterad. Vi har aldrig varit med om något liknande och speciellt inte i Malaysia där alla har varit väldigt tillmötesgående.

Klockan hade hunnit bli 12.30, solen gassade, mamma drabbades lite smått av panik, John var kissig och vi undrade om och när en ny möjlighet skulle dyka upp. Helt plötsligt stannade det en expressbuss vid vägkanten. Maffiasnubbarna, pappa och den spanska tjejen började springa mot bussdörren. Männen hann först men efter lite förhandlande sa busschauffören att det fanns plats för sju personer till på bussens absolut lyxigaste platser, nämligen på golvet i mittgången. Då det inte precis flödade av möjligheter var det bara att bita ihop och sätta sig i mittgången. Kan ni föreställa er sju turister med vars en eller två ryggsäckar, inklämda mellan små och stora malajer i mittgången av en buss? Vi kunde knappast hålla oss för skratt. Jag satt baklänges, John satt i mitt knä, John somnade, jag somnade (på en man som satt i stolen bredvid), Julia kämpade med att bli av med kramp i fötterna, mamma och pappa pratade med det trevliga spanska paret och malajerna slutade inte stirra. Rumpan domnade bort mer och mer, efter fyra timmar på det golvet kändes den i princip obefintlig.

DSC_1075j

När klockan var 16 meddelande chauffören att vi anlänt till Ranau. Ranau? Vi skulle till Poring..? Endast vi steg av bussen och vi undrade hur vi skulle ta oss vidare. Mat, vi behöver mat för att orka ta oss vidare. Vi hamnade på en kinesisk restaurang med trevlig personal och god mat. När vi bad om tips på transport mellan Ranau och Poring rynkade en servitör pannan och sa att det inte fanns någon självklar lösning. Ännu en gång fick pappa yra omkring och ragga transport. På något konstigt vis lyckas pappa nästan alltid hitta en lösning, denna gång var inget undantag. En ny man med minibuss kunde köra oss till Poring, fantastiskt! Vi fick till och med sitta på säten.

Efter att vi åkt en båt, två olika minibussar och två olika ”expressbussar” blev klockan 18.30. Tio timmars resande anlände vi till vårt boende i Poring och som plåster på såren var detta djungelturens absolut lyxigaste boende. Eget rum för mig och Julia, AC, TV, ordentlig dusch, rena vita lakan, mjuka kuddar och till och med ett sykit. Too good to be true.

Nu väntar dagens utmaning, 3 minuter plankan och 100 situps, innan vi kan slappna av och ladda inför en ny resa imorgon. Här är varje dag en värdefull och galen resa.

/Sara

Vilket djurliv eller Det är på riktigt

L_IMG_7508

Jag gick sömndrucken in på toaletten. När jag såg något krypa bakom toastolen och jag insåg att det var en för stor spindel för min smak så hjälpte adrenalinet mig att bli klarvaken. Den verkade rädd för mig och kröp in i en springa. Utanför dörren som leder till uteduschen jamar katten som bodde på toaletten som tillhör vår bungalow tidigare. Han vill in men vi vill inte ha honom här. Han har kissat ner till den milda grad att det stinker på toan. Enda fördelen med det var att jag kunde pruta ner priset med drygt hundra kronor per dag. Under vasken kryper kackerlackor då och då. De stör oss inte så mycket längre.

Jag har inte växt upp med djur. Det är inte så att jag är rädd för dem. Jag tycker bara att djuren ska få sköta sina liv och jag mitt. Så av samma anledning har vi lyckats stå emot alla djurförslag som kommit från våra barn under åren. Utom ett, eller ska man säga två. Flickorna hade två kaniner under något år. Överenskommelsen var att de skulle leva sina liv utomhus i sitt hus så att jag fick leva mitt liv utan djur i mitt hus. Tyvärr så blev de sjuka och dog i kaninpest alldeles för unga. Vi var alla ledsna men på något sätt återgick allt till det normala, d v s att vårt hus endast har levande djur inomhus som är objudna. Mössen som springer runt på vinden vartannat eller vart tredje år t exempel.

Med denna bakgrund så kan man undra hur vi hamnade i Cherating på Malaysias östkust. Man behöver inte läsa det finstilta i guideboken för att förstå att här finns fler apor, katter och ödlor än det finns människor. Det är väl känt. Vi fick ett härligt välkomnande. Vi hade precis lastat in vår otympliga packning i vår trevliga bungalow som tyvärr luktade fukt och kattpiss och satt oss för att njuta av den underbara verandan som vetter ut mot en liten damm med palmer och ormbukar när Sara halvskriker. Vi såg en krokodil i dammen. En och en halv meter. Minst. Skräckinjagande och glupsk såg den ut. Spännande tyckte jag men det var nog ingen krokodil. Nej, det var en ”monitor lizard”. När skräcken lagt sig och vi hade vant oss vid att möta dessa monster som verkligen var en och halv meter med svans och allt på gången till områdets frukostplats då kändes det bra igen. De lever av så djur såsom råttor, ormar och småfisk och kanske en och annan fet insekt. Utöver dem så mötte vi små grodor och stora grodor. De ser man även på menyerna för övrigt. De lever inte av människor. Över våra huvuden flyger stora ”Hornbills, Kingfisher” och andra exotiska oftast färgglada fåglar.

Insekter finns här många. De vi tycker minst om är myggen. Framåt kvällen kommer de i små svärmar och tvekar inte att suga i sig svenskt blod för att underlätta sin egen fortplantning. Hur hade det sett ut om alla hade tänkt så? Mycket kliande blev det. De insekter som vi lärde känna bäst och vars sällskap vi uppskattade var ”fireflies”. Vi åkte på en tur in i mangroveskogen längs en liten flod för att med en guides hjälp få träffa dem där de bor. Sympatiskt upplägg. Det blev en magisk tur. Inte den mest djurointresserade skulle vilja vara utan en kväll där stjärnhimlen gnistrade, där syrsor och andra djungelinsekter spelade på sina ben; de mest exotiska av melodier. Och där tusentals fireflies blinkade med varandra och till varandra när natten närmade sig i Cheratings träsk. Vi njöt av underhållningen och fick nypa oss i armarna av detta möte med natur och djur. Lite smolk blev det allt i bägaren när jag fick lära mig vad det hela blinkades om. Hanar och honor flörtar med varandra genom att blinka. Tjejerna på sitt sätt och killarna på sitt sätt. Det gör de varje kväll i någon timme tills de får napp i bemärkelsen att de träffar den som vill para sig med dem. Då parar de sig. Direkt efter den akten så dör hanen. Honan flyger till skogs och lägger äggen på ett bra ställe och direkt efter det så dör hon också. Nya små larver kläcks, förpuppas, blir en fluga som kan blinka och så kommer det några nya turister som ser deras sista flört. Vilket djuriskt liv. Vilken magisk kväll för oss. Aporna är kul men vi gillar inte om de kommer för nära. Titta aldrig en stor apa i ögonen. Då ser de det som en utmaning och kan tänka sig att slåss för sin rätt att springa omkring på gatorna, i träden och bland soporna. Cheratings alla djur fick vi träffa och vi gillade dem olika mycket. Jag tror inte vi träffade en enda människa som vi inte gillade. De som vi pratade med i baren på stranden där vi hyrde surfbrädan, lilla tanten som vi köpte fried rice av, paret som hjälpte oss att göra batik, den lille gossen som Julia ville adoptera, trillingarna som kallade Katarina ”aunty”.

Jag är ett barn som är bra på att leka. Sätt mig i ett flyg någonstans, eller i en buss. Släpp ut mig i ett hörn av världen. Ge mig en guidebok, en karta och min kamera. Då börjar jag leka resa. Jag ställer mig några frågor. Var är jag? Vad kan man göra här? Vilka finns här? Vad gör de? Jag ser mig omkring och så är leken igång. Nyfikenheten är mitt bränsle. I Cherating blev det många möten med djur och människor. Leken är oftast en blandning av just lek men också av allvar. För livet vi möter är inte på låtsas för någon. Tänk ”fireflies”! Men även om jag kan leka själv så leker jag hellre med Team Schölander.

När jag skriver detta njuter jag redan av minnena av dagarna i Cherating. Jag sitter på takterrassen i det höga huset i Kuala Lumpur där vi bor nu och tittar ut över Petronas Towers. Julia och John leker i poolen. Katta och Sara läser en bok. Det rasslar i palmerna. Jag nyper mig i armen igen och konstaterar; det är på riktigt.

L_DSC_0336

L_DSC_0380

L2_DSC_0372

L2_DSC_0397

Fototävlingen från Melaka är avgjord

Tack alla bloggföljare för att ni röstade och kommenterade våra bilder i vår tävling. Det var en hård fight in på mållinjen mellan två bilder. Både visas i sin helhet här. Den vinnande bilden togs av fotoentusiasten John. Bilden som kom tvåa togs av Bengt och motivet är fotoentusiasten John. Nu utlöser vi en ny tävling. Vad står det på väggen? Vi hoppas att det inte är något fult. Kanske något vackert istället som ”Make Art Not War”. Ett uttryck som vi läst på ett galleri i Melaka.

Vi har dessutom dragit vinnaren. Det är den som skrev under kontot eller pseudonymen ”vindensfsk”. Grattis!!! Vem är det på Nanny som ska ha priset? Kommentera detta inlägg eller skicka mig ett mail. bengtscholander@yahoo.se

För övrigt var responsen så bra så pass upp; det kommer fler fototävlingar framöver.

familj-jo

familj-be

Mitt Myanmar

När vi reser i Myanmar är det glada ansikten som möter oss, både hos vuxna och hos barn. Många är fattiga men har mat för dagen, ingen behöver svälta. Det växer så det knakar här av ris, grönsaker och frukt och även om några tjänar lite pengar så finns det mat till alla. När man gifter sig bor paret hos någon av föräldrarna, de hjälper varandra med matlagning och barnpassning, storfamiljer finns i många länder, och det är helt naturligt för dem. Det finns inte många som tigger men barn har vid några tillfällen tagit fram vykort eller andra småsouvenirer och vill sälja: ”Only one dollar, ma’m, only one dollar.” 7-8 kronor är ju inga stora summor för oss och vi har köpt från några som har kommit fram. Frågan väcks hela tiden, vem ska jag hjälpa? Ska jag ge mer? Ska jag pruta? 1 eller 2 dollar? Det känns ibland löjligt att pruta 5 kronor, så vi gör nog några ”dåliga” affärer ibland. Men hellre det så att någon kan köpa en kyckling den dagen. Det finns enorma hål att fylla; på många ställen i världen. Vi kan inte som enskilda individer hjälpa alla men att rikta hjälpen är meningsfullt, vi har hjälpt några i Myanmar, du kan hjälpa någon där du är. Klyschan ”ingen kan göra allt men alla kan göra något” stämmer.
Att ge dricks är klurigt, jag vill ge till alla som hjälper oss men ibland så blir det så svårt; om han får en dollar så borde hon också få det men på toaletten på flygplatsen, där behöver jag väl inte betala dricks bara för att någon öppnar kranen till mig? Eller? Jag betalar dock för en bit toapapper. Han som bär min väska på flygplatsen? Han som binder fast båten efter turen på sjön? Hon som visar oss vägen? De som städar vårt rum, ibland 4-5 stycken? För dem som tjänar 4-5 dollar per dag kan 1 dollar göra skillnad.
Jag köpte en väska i en by där de vävde fina tyger. 10 dollar? 7 dollar? Jag prutade lite, men hade så klart kunnat ge mer med tanke på hur de bodde och att de var så gulliga. Om ni undrar ville damen ha 10 dollar men vi landade på 8. Som min kloke man säger: Är du nöjd så är det rätt pris. Jag blev nöjd och gav sedan en flicka 3 dollar för att hon guidade oss runt i byn, hon blev nöjd! Vi handlar närproducerat, inget ”made in China” här, än så länge. Tänk så mycket vi köper hemma som är producerat i Kina, även dyra designade kläder och prylar, hur känns det egentligen? Eftersom vi har mycket tid att fundera över både hur människor lever i Sydostasien och över västvärldens sjuka konsumtion känns det bra att inte köpa julklappar i år, den stora presenten blir att träffa våra älskade töser och vara tillsammans med familjen Gunnarsson till jul. Ni förstår säkert att vi ser fram mot detta.
När vi reser får vi en ökad förståelse för hur bra vi har det hemma i Helsingborg, det är en sak som är säker. På vägen försöker vi hjälpa, lite här och lite där.
Julefrid till er alla.  Kram K

Myanmar är guld eller Hälsning från John 5

 

Det är jobbigt att vara fotomodell. För det mesta är jag schysst och låter dem fotografera mig men ibland är det jobbigt. Till exempel när det är en hel grupp som alla ska ta ett foto var med sig och mig. Först ska en fotas med mig och sen nästa och nästa. Jag undrar hur många Instagram- och Facebookkonton som jag syns på nu och då har jag bara varit här i fyra dagar. De ler och är glada så det är lite kul också men när de gamla tanterna tar mig i kinden då försöker jag komma undan. Pappa fotar människorna här och de fotar mig. Så kan det gå.

Livet i Myanmar är helt annorlunda än i Sydafrika. Det är svårt att beskriva men nu ska jag försöka. Här är väldigt många tempel som de kallar pagodor och stupor. Tusentals buddhor i alla storlekar och i en massa olika ställningar finns i templen. Vi har fått lära oss mycket om hur man tänker och tycker om Buddha och hur man gör i templen. Jag har bland annat fått lära mig att det är viktigt att veta vilken dag man är född på. Jag är ett fredagsbarn och fredagen är förknippad med marsvinet. Mamma är förresten också ett marsvin och pappa är en drake för att han är född på en lördag. När man är i templet kan man hälla vatten på sitt djur och på den buddha som är just där. Man ska hälla en gång mer än sin ålder för att få tur och må bra nästa år. Människorna offrar bröd, ris och sätter ut rökelse, blommor och frukt på olika platser och man måste vara barfota när man går där. Pappa fick ta på sig en kjol idag när vi skulle in till den mest kända buddhan i Mandalay. En jättebuddha som blev större för varje år eftersom alla klistrade på nytt riktigt guld på den hela tiden. Inte kvinnorna dock för de fick inte gå hela vägen fram. Det är helt klart att guld är det man tycker mest om i detta land. Man köper det som pensionsförsäkring och när man blir gammal och inte får någon pension av staten så säljer man lite guld för att kunna leva utan att jobba. Om man gifter sig så klär man sig i gult som guld. Det är den finaste färgen här. Vi såg ett brudpar som skulle ha sin fest igår i Yangon.

Vi har åkt i många taxibilar och i våra guiders bilar och det konstiga är att man aldrig spänner fast sig med säkerhetsbälten. De har bara satt fast en liten bricka som de sticker ner i bälteshållaren så det inte piper. Så har det varit varje gång. Hoppas vi inte krockar. Det är rätt så rörigt här i Myanmar. Marknader och säljare överallt. Vi har sett att de har sålt väldigt mycket fisk på gatan. En del ser gott ut annat ser inte så gott ut. Till exempel de rostade syrsorna, inälvor av alla möjliga djur och annat konstigt. Fast på restaurangerna har vi fått god mat. Tyvärr har de inget bra bröd så jag har fått äta ris eller nudlar till frukost.

Man får passa sig för att man aldrig vet om de har sköljt frukt och grönsaker i bra vatten eller inte. Vattnet i kranen är inte drickbart som det var i Sydafrika vilket gör det lite jobbigare. Bananer fungerar dock alltid som tur är. Det är säkert att gå omkring här. Man behöver inte vara lika försiktig; fast när det är mörkt behöver man ändå gå till hotellet för det finns nästan ingen gatubelysning. Mamma bekymrar sig mycket för tvätten. Det är dyrt att lämna in den här så hon försöker hålla oss så rena det går genom tvätt i vaskar och badkar. Det är vi killar glada för.

Det finns alltså mycket guld på alla tempel men även ädelstenar och diamanter. De är oftast högt uppe i toppen på stuporna. Idag fick vi veta att för åtta år sedan stals några mycket värdefulla diamanter och rubiner från en känd jättehög stupa där det är omöjligt att klättra upp. Ett halvår senare försökte några människor sälja dem i Bangkok men de blev tagna av polis och vid förhören fick man reda på att några apor hade dresserats att klättra upp till toppen och ta loss ädelstenarna. Som tur var fick de tillbaks dem och satte fast dem igen.

Idag fick vi se hur man hamrade guldkorn till bladguld. Ett enormt arbete som muskelknuttar fixade med tunga hammare. De bankade ut guldet i 5 timmar för några få blad. Otroligt. Nu förstår ni varför Myanmar är GULD.