Don’t stop me now

theend

Det har gått ett år och projektet ”ourlifeoneyear” är slut. På bloggen blev det 135 inlägg och ca 35000 visningar. Ni kollade bloggen mest på söndagar klockan 22.00. Det kommenterades 628 gånger (inklusive våra egna kommentarer som svar på de som jag fick av er). Ganska många har med andra ord läst våra inlägg vilket har glatt oss mycket. Några av er känner jag till (alla som skrivit kommentarer) men de flesta av er känner jag inte till. Det känns lite konstigt att ha skrivit så mycket om mig, min familj och mitt liv utan att jag vet vilka ni är som varit intresserade, som läst och som nu vet mycket mer om oss än jag vet om er. På Instagram har vi lagt upp 220 bilder.

Så det är dags att säga tack. Tack till alla som har följt oss på bloggen och Instagram. Tack för att ni med det har visat intresse för oss och för världen så som vi har delat med oss av den. Tack till alla som på ett eller annat sätt praktiskt har hjälpt oss att göra resan möjlig. Med risk för att missa någon och med risk att nämna någon vid namn i en ordning som kan uppfattas som är felaktig så nämner jag ingen vid namn. Ni är många som har hjälpt oss med tips och råd, diabetessupport, lagerhållning av våra prylar, med boende, post mm mm. Tack också till er som har rest med oss en bit och därmed förgyllt vår tid på luffen. Familjen Gunnarsson, Viktor, Britt-Marie och Bengt. Tack säger jag såklart till min familj och mina medresenärer i vått och torrt. Katarina, Sara, Julia och John. Utan er- ingen resa. Med er- världens bästa resa. Sen har jag naturligtvis alla därute i världen att tacka. De som har hjälpt oss med allt mellan himmel och jord som man kan behöva hjälp med. Ni har varit fantastiska och för det är jag för alltid tacksam. Några exempel. Jag fick hjälp med att laga mina trasiga byxor i en liten by nära Bagan i Myanmar. En trampdriven symaskin hade mannen till hjälp. Min trasiga ryggsäck i Kota Kinabalu blev fixad på ett utmärkt sätt. Det hade ingen kunnat hjälpa mig med i Sverige på samma enkla sätt. Alla som har hjälpt oss att hitta eller serverat ljuvlig mat. Tack tack tack.

Att kunna förena den empatiska närbilden med analysens överblick, det individuella med det allmängiltiga, se både skogen och årsringarna. Så skrev Lasse Berg när han beskrev en författare i DN nyligen. Jag hade ingen ambition att försöka nå sådana litterära höjder i mina korta berättelser från vårt resande. Men jag kände igen mig i anslaget när jag läste den meningen. Jag känner ofta för de enskilda människorna som jag möter. Jag försöker se deras värld i ett större sammanhang. Tyvärr så är det större sammanhanget oftast för komplext för att jag ska kunna förstå. Då måste jag lyfta på resehatten och gå vidare.

Det är antagligen det jobbigaste med att komma hem. Att veta att det finns så många underbara människor i världen som kämpar och sliter för att få vardagen att gå ihop. För rättvisa. För mat. För skolgång. För hälsa. För rösträtt. För frihet. En kamp som för de flesta aldrig tar slut. Problemen är ofta skapade av människor så lösningarna borde således också finnas hos människor. Men jag ser inte lösningarna. Jag måste gå vidare. Det är jobbigt.

Effekten av mina möten med människor i olika miljöer och sammanhang i alla 15 länder som jag besökt under året är nog att världen har krympt lite till för mig. Så många platser har kommit närmre. Jag bryr mig mer om hur det ska gå för Sydafrika att fortsätta sin strävan mot ett samhälle med arbete och rättvisa för alla. Jag bryr mig mer om Myanmar och människorna där som ska gå till val i höst. Ett val för demokrati, rättvisa och utveckling för alla. Jag bryr mig mer om hur det ska gå för den ovärderliga djungeln på Borneo och dess roliga djur. Jag bryr mig mer om Söderhavet. Hur ska länderna där överleva höjda vattennivåer och mer extremväder till följd av växthuseffekten och miljöförstöring. Jag bryr mig om USA. Hur ska de klara av att hålla ihop detta jätteland med alla fattiga, alla vapen, all nödvändig eller onödig konsumtion när världens ekonomiska och politiska jämvikt rubbas. Vilken internationell roll kan USA ta i framtiden? Kanske är det inte bara världen som har krympt. Det kan vara tanken som har växt också. Och det är antagligen det som gör att det nog ändå blir lättare att leva nu när detta år är slut och ett nytt år börjar. De glada tankarna. De tacksamma tankarna. De hoppfulla tankarna. De reflekterande tankarna. Jag är nämligen mycket rikare nu än när jag reste iväg. Rikare på erfarenheter, upplevelser, skratt, glädje och vänner. Och inte minst tankar. Den skatten kan jag ösa ur lång tid framöver.

Jag undrar om jag också är rikare på drömmar. Det var en dröm att resa iväg jorden runt en gång till. Jag gjorde det. Vi gjorde det. Så den drömmen har jag inte längre kvar. Just nu är jag i en fas där jag sorterar de drömmar som ligger och dammar i ryggsäcken eller byrålådan. Hoppas att jag hittar en ny dröm värd att putsas på för att sen bli konkret. Kul om än konstig. För jag mår bäst när jag har stora drömmar. Då kommer ibland passionen till hjälp. I den känslan mår jag bäst och då kan det hända stora saker. Antagligen mår alla bäst i den zonen. Så jag låter det bli en av mina sista rader i mitt sista inlägg på ”ourlifeoneyear-bloggen”. Var du än finns, vad du än gör, var du än reser så sök efter passionen. Vetgirighet, medkänsla och uthållighet underlättar. Kanske måste du krydda med lite mod också. Livets resa blir mycket roligare då. Resultatet blir bättre. Måluppfyllelsen blir högre. Resan som vi har gjort är ett exempel på det.

Jag funderade ett tag på om jag skulle leta upp några bilder som skulle passa till detta inlägg men det slutade med att ingen bild kunde sammanfatta vad jag känner för detta år som har gått och som nu är slut. Så jag låter texten bli enda hjälpen för dig själv ta fram din egen inre bild av vår resa. Undrar vad du ser.

The end bilden har jag valt att spegelvända. Resan är slut; men det är inte slut. Det är det aldrig om du frågar mig. Ett nytt år börjar och jag önskar dig en massa kul på ditt livs resa. Oavsett var och hur du planerar att resa.

Någon har sagt; jag skriver för att ta reda på vad jag tänker. Därför har jag också skrivit. Men jag har också skrivit för att minnas vad jag tänkte och vad vi gjorde detta för oss väldigt speciella år. Och jag har skrivit för att mina barn ska komma ihåg hur jag tänkte före, under och efter vår resa.

Ourlifeoneyear är slut men det resan gjorde med oss bär vi inom oss. Alltid. Nu vill jag börja mitt nästa år med att leta efter det som ska locka fram passionen i mig med familjen, på jobbet, på nästa resa, på min fritid mm. På nytt. Jag tänker på låten Don´t stop me know med Queen. Ju oftare jag kan vara i en stämning som den låten lockar fram hos mig desto bättre mår jag. Känslan kommer sällan utan uppoffring men kan man hitta den så är det värt allt. https://youtu.be/HgzGwKwLmgM

Don’t stop me now (‘cause I’m having a good time)

Don’t stop me now (yes I’m having a good time)

I don’t wanna stop at all

La la la la laaaa

La la la la

La la laa laa laa laaa

La la laa la la la la la laaa hey!!

/Bengt

Min resa tar aldrig slut

Klockan ringde 06.25. Varför har jag valt den fruktansvärda alarmsignalen..? Jag tittade upp genom takfönstret och det såg ut att bli en dag med blå himmel. Gött! Bredvid mig i sängen låg Viktor. Men ena kudden under huvudet och den andra under armen. Han rynkade omedvetet på pannan när alarmet ringde.. Viktor har semester, det har inte jag. Det kändes tufft att stiga ur sängen men jag gav honom en puss på kinden och reste mig. Välkommen torsdagen den 23 juli.

Efter en snabb dusch och en tallrik fil kände jag mig fullt redo att ta mig an en ny dag. Jag körde till jobb i ”grodan”, med andra ord mormors gröna Renault Clio. Att jobba i receptionen på Lydinge Golf Resort är minst sagt omväxlande och hektiskt. Telefonen ringer stup i kvarten, korvar köps till höger och vänster, gäster checkar in och ut från hotellet, hungriga typer njuter av lunchen i restaurangen och under den värsta ruschen springer alla i personalen med tallrikar. Emellanåt hjälper jag golfare att köra upp golfbilar från garaget, den ena gladare än den andra. När seniorerna spelat de första nio hålen kom de in till mig i receptionen för att köpa kaffe. Jag frågar ”Stickan” hur det hade gått!? Han svarar: ”Inte min dag idag, man kan ju inte alltid vara bäst..”. De äldre seniorspelarna ger mig komplimanger för mitt leende, de påstår att de hjälper dem på banan. Tydligen inte idag.. En annan golfspelare kom in och jublade, han hade sänkt sitt handikapp. Tjooohoo! Från en annan dörr kommer Minnie, Herr Gibrands hund. Hon är den mest väluppfostrade hund jag någonsin mött. För henne är det fest om det blir någon korv över när dagen är slut. Plötsligt skriker någon ”Kaffet är slut!!” Katastrof!!! Det visar sig vara greenkeepern som är sugen på sitt eftermiddagskaffe. Allt löser sig men, om jag bara haft 8 armar.. Så lätt livet vore då!

Väl hemma på Gullandresgatan, vänta va? Hemma? Och inte på Bodengatan? Men det är sant, nu är jag hemma på Gullandersgatan. Återkommer till det. Jag möttes av en glad semesterfirare och inte långt därefter kommer farmor förbi för att kolla in nya gardiner och hyllan som Viktor satt upp. Är det någon som kan ge beröm så är det farmor.  Efter en tur till Maxi lagade Viktor pannkakor och vi båda drabbades av matkoma.

För att återgå till flytten.. Den 20e juni landade planet från New York på Kastrup. Vid utgången stod Viktor och istället för att följa med mamma, pappa, Julia och John till huset följde jag med Viktor till en lägenhet. En månad har passerat sedan jordenrunt-äventyret avslutades och en månad har passerat sedan sambo-äventyret startade. Min galna resa började hos mormor och morfar för ett år sen, min höst tillsammans med dem var underbar på alla vis. Tack mormor och morfar! I december förra året var familjen Schölander samlad och vi tillbringade 24 timmar om dygnet i 26 veckor runt jorden. Det är omöjligt för mig att sammanfatta denna del av mitt liv med ord. Jag kan verkligen inte. Det finns dock en känsla som rymmer hela mig när jag tänker tillbaka och det är TACKSAMHET. Jag är oändligt tacksam för allt som mamma och pappa gjort för mig och mina syskon. Att de för en andra gång flög iväg ut i världen och lämnade allt det trygga gör mig så imponerad. Jag är stolt att få kalla mig er dotter, mamma och pappa. Jag hoppas att jag på något vis kan ge tillbaka till er, efter allt ni gett mig.

I skrivande stund sitter jag vid köksbordet i lägenheten, tittar på rosorna i vasen samt funderar på om vi ska se någon film ikväll. Jag vill tacka Viktor för att han öppnade sina armar och lät mig sätta min ryggsäck i hans lya, för att han haft ett tålamod utan dess like det senaste halvåret och för att jag tack vare honom lever i en dröm. Tack!

Jag har blivit omhändertagen av mormor, morfar, farmor, mamma och pappa det senaste året men nu, nu tar jag hand om mig själv. Och vet ni vad det bästa är? Jo, att faktiskt få sakna familjen lite. För då blir det extra mysigt att ses. Min resa har inte slutat än.

/Sara

My Yearbook

Just nu sitter jag hemma på mitt rum, i mitt hus, i Helsingborg, i Sverige en regning sommardag. Tanken om vad vi varit med om det senaste året är svår att ta in. Det känns så normalt igen och helt plötsligt gör jag saker som vanligt igen. Har helt plötsligt en egen säng som är skön, svensk mat och slappa sommarlovsrutiner. För att påminna mig själv och er ska jag dela med mig av en ”yearbook” om mitt äventyr. Jag bläddrar tillbaka i mina dagböcker och hamnar på sidan ett. 29e augusti 2014, dagen då jag lämnar Sverige för Spanien och Fuengirola.

September 2014: Jag började på svenska skolan i Fuengirola. Kännde ingen sen innan. Jag kom som en nervös tjej och hoppade in i en spansk familj som inte talade någon engelska. Jag fyllde 16 den nionde och då började jag känna mig lite som hemma och blev uppvaktad av min snälla värdfamilj och hade hunnit lära känna nya kompisar. Temperaturen låg på 30-35 grader hela månaden och jag spendera många timmar på stranden eller vid poolen, oj vad gött jag hade det.

funk1

Oktober 2014: En månad som betyder kallare väder och höst för oss svenskar men inte för mig, solen fortsatte skina och jag njöt av dagarna. Längtade inte hem, gjorde utflykter, plugga på min spanska, deltog i ett spanskt bröllop, firade feria där jag fick se mycket av den spanska kulturen och hade en rolig Halloween. Höjdpunkten denna månad var ändå när mormor, morfar och syrran dök upp. Det var underbart att få träffa dem och vi hade några riktigt bra dagar tillsammans.

funk4

funk6

November 2014: Vardagen i Spanien rullade på. Jag hade roligt i skolan, umgicks mycket med mina nya vänner, drack mycket spanskt kaffe och kunde prata ganska hyfsat med min värdfamilj på spanska. Jag besökte Tarifa där jag provade på att kitesurfa vilket var en ny upplevelse.

funk8

funk3

December 2014: Tiden i Spanien börjar lida mot sitt slut.. Den 14e satt jag på planet som skulle ta mig till Sverige. Kände att jag lätt kunnat stanna längre i Spanien men visste samtidigt att jag hade sex månaders resa kvar. Efter några få dagar i Helsingborg åkte jag och Sara iväg på nästa äventyr. Det magiska mötet inträffade denna månad när hela familjen var samlad på Kuala Lumpurs flygplats, galet. Vi åkte tillsammans till Thailand och mötte upp ytterligare fem personer, familjen Gunnarsson. Vi fick till en trevlig julafton och nyårsafton tillsammans.

IMG_6452

IMG_6964

Jannuari 2015: ”Backpackerlivet” började på riktigt. Vi snorklade, solade och badade i Thailand. Efter tre härliga veckor med familjen Gunnarsson åkte vi vidare till Malaysia och först några äventyrliga dagar på Lankawi innan vi kom till Penang. I George Town spelade vi in film och fick i oss mycket kultur och religion. I slutet av januari åkte vi buss upp till Cameron Highlands där det stod trekking på schemat. Första hela månaden på vår resa var över och äventyren och utmaningarna fortsatte.

IMG_7056

IMG_7164j

IMG_7203

Februari 2015: Halva månaden var roadtrip i Malaysia där vi besökte Melaka, Cherating, Bentong, Klang och till sist Kuala Lumpur. Det var en stad jag verkligen gillade, rent och fint, häftiga byggnader och ett väldigt modernt Asien. När John fyllde år den 16e hade vi kommit till Borneo där djungellivet började. Pappa tog med oss på två veckors äventyr där vi såg vilda djur, bodde hemma hos Malayer, badade nakna i en flod mitt ute i djungeln, satt fyra timmar på golvet i en buss och mycket annat sjukt.

IMG_7744

IMG_8432

IMG_8287

Mars 2015: I början av Mars flög vi vidare till Hong Kong för en vecka av kinesiskt kaos. Vi klämde in oss alla fem i ett minirum på 8e våningen mitt i storstaden. Veckan hade ett tajt schema för att vi skulle hinna med så mycket som möjligt och hinna se mycket shopping (enligt min och Saras önskan). En väldigt rolig dag var på pappas födelsedag när vi besökte Disneyland. Efter Hong Kong var det Fiji som gällde. En Favorit i repris från förra resan. Nacula island var en av mina favoritplatser på hela resan. 10 dagar som bestod av kristallklart vatten, fin snorkling, sol varje dag och en härlig gemenskap med personal och andra gäster. Ett liv så långt borta men ett liv så underbart.

IMG_8899

IMG_9310-001

IMG_9681

April: Vi fortsatte resan i Söderhavet och tog oss till Samoa. En ö som ännu färre har koll på, har ännu färre turister och är mindre utvecklat. Vi lunka på i ett ”samoanskt tempo” (de sov mest). Förutom häng på stranden och läsning besökte vi vackra vattenfall och gjorde små aktiviteter. Ett annat efterlängtat möte som inträffade i april, (mest från Saras sida) var när vi kom till Hawaii och Viktor anslöt till gruppen. ALOHA!

aIMG_9807 (57)

IMG_0183

Maj 2015: Ännu en händelserik månad. Vi alla älskade Hawaii där vi fick se vacker natur, bada i grymma vågor, snorkla med jättesköldpaddor och bada i vattenfall. Efter två grymma veckor på Hawaii flög vi till USAs fastland där vi började i nordvästra delen. Under Maj månad tog vi oss från Seattle till Spokane till San Francisco där vi träffa mormor och morfar. När vi blev sju personer fick vi hyra en större bil och med den tog vi oss igenom nationalparkerna Yosemite, Death Valley och Grand Canyon innan vi kom till galna Las Vegas. Många intryck och högt tempo igenom Amerikas fina landskap.

IMG_0658

IMG_0523

IMG_1203.JPGk

IMG_1556

Juni 2015: Sista månaden på resan. Fast hemresa tänkte vi inte på i början utan vi fortsatte vår resa med mormor och morfar i de södra staterna. Vi besökte New Orleans, Memphis och Nashville och fick en go ”Southern feeling”. Med några nätter på motell tog vi oss upp till huvudstaden Washington DC. Där tittade vi på memorial efter memorial och fick en basic lektion i amerikansk historia. När mormor och morfar lämnat efter mer än tre härliga veckor besökte vi några kompisar i Northampton där vi kastades in i det amerikanska samhället på riktigt. Avslutningsvis kom vi till New York och det var också en favorit från min sida. På midsommarafton flög vi hemåt. I mitt huvud var det så många blandade känslor på den flygturen. Hemskt att resan är över, skönt att komma hem, jobbigt att behöva komma in i vardagen igen, kul att träffa släkt och vänner. Fram och tillbaka fördelar och nackdelar.

IMG_1720

IMG_1964

Vilket år! Månader jag aldrig kommer glömma. Platser, människor, stunder som jag är så glad att jag fått besöka, träffa och uppleva. Tack pappa för att du hade drivet att genomföra ännu en jordenruntresa och tack för att jag fick vara en del av dem båda och fått två år som gjort mig till en starkare, mer självständig och galnare person. Tack mamma för att du fixa med skolan i Spanien och att du (och pappa) pusha mig att åka dit. För att du sett till att vi fått mat och rena kläder även på andra sidan jorden. Tack John för att du var med och förgyllde lite tråkigare dagar, fick mig att vara barnslig och fick mig att skratta (i alla fall nio gånger av 10). Sara, my soulmate. Tack för att du var med på denna resa, för att du stod ut med mig och jag vet inte vad jag skulle gjort om inte du var med. Jag kommer vara förevigt tacksam över att vi har en sådan bra relation och har minnen för livet tillsammans, många minnen som vi inte kommer kunna dela med någon annan men som vi kommer ihåg. Familjen vi gjorde det igen och hur segt det än kan vara att börja gymnasiet ett år senare kommer jag aldrig ångra mitt beslut om att smaka på livet i världen först och skolan sen (sorry ni som är lärare). Skämt och sido, en resa där man får lära sig mycket om världen, andra människor och mycket om sig själv.

Tack för mig /Julia

Frusna ögonblick I

M_WP_20150408_08_07_01_Pro

Vi lever i en tid då bilder flimrar förbi oss hela dagarna. Vi ser dem i tidningar, på TV och på våra datorer men än mer söker vi upp dem i olika sociala media. Vissa bilder är bara ämnade att ses i några sekunder medan andra avsändare till bilder vill att vi stannar kvar och tittat på dem så länge som möjligt. Vi ska reagera, tycka om, bli arga och ibland låta oss påverkas. Vi ska tycka att någon annan är cool, snygg, duktig eller åtminstone veta vad de gör just nu. Via vårt Instagram-konto och denna blogg och i viss mån via våra olika Facebook-konton har vi delat med oss av våra bilder. Bilder som tillsammans med våra texter berättat vår ”story” eller rättare sagt en ”story”. För trots att vi fem har otaliga gemensamma minnen så har var och en av Sara, John, Julia, Katarina och jag vår egen historia att berätta. Små och stora upplevelser av vårt senaste år som vi låter spegla i det som vi redan fått med oss i vars och ens liv hittills. Det vi har visat och delat med oss av är ändå bara fragment av den riktiga resan som vi har gjort. Som jag har gjort.

Bilderna som vi har delat med er har vi oftast valt med omsorg. Antingen är det bilder som vill visa hur något eller någon ser ut eller så är det bilder som vill visa en känsla. Det kan vara bilder som jag vill påverka er med. Få er att tänka efter; ge er perspektiv; eller bara ta del av det vi har upplevt. Ni ska kunna resa med oss så gott det går. Varje bild är ju ett fruset ögonblick där spännande saker som annars ingen sett kan synas. Just för att man kan stanna kvar i bilden och låta blicken röra sig runt. Vad säger bilden mig och vad vill den som har tagit bilden berätta? De tankarna gillar jag.

När jag var på en kurs i hur man skriver ett bra CV fick jag en gång höra att man inte ska skriva att man har fotograferande som intresse. Motiveringen skulle vara att man då kan ses som en person som betraktar snarare än en som aktivt deltar i ett skeende. En arbetsgivare söker oftast medarbetare som har talang för att agera. Och påverka. Rätt eller fel med det rådet; men jag fotograferar både för att det hjälper mig att minnas men också för att göra världen som vi såg den lite närmare, lite verkligare, lite viktigare än vad världen kan verka vara i ett perspektiv som man har på långt avstånd. Jag vill bidra till dessa nya tankar hos dig som ser vissa av mina bilder. Även om jag inser att man tyvärr har svårt att agera på allt man tycker är fel i världen så vill jag berätta med ord och bild.

Att använda kameran eller mobilen till att frysa ögonblick är effektivt men jag tror att det finns andra vägar. Skriva är ett annat sätt och skissa ett tredje. Jag är en samlare av underbara ögonblick och ibland hemska ögonblick. Inte bara en bildsamlare. Nu delar jag med mig av några nya fragment i form av bilder från min telefon. På många av dem är John med och det är väl också ett resultat av att han ofta ser till att det händer något kul. Oftast har jag med mig min kamera när jag är på resande fot men ibland går det inte. Ibland bör man inte skylta med en modern SLR-kamera. Ibland vill jag helt enkelt inte bära runt på en kamera. Med telefonen tar man dock sällan de bästa bilderna men man kan ibland frysa ögonblick som annars skulle glömmas för alltid. Några nya ögonblick kommer imorgon.

Så titta på dem. I några sekunder eller lite längre. Vad ser Du? Vad ser jag?

M_WP_20140827_003

M_WP_20140910_12_08_52_Pro

M_WP_20141020_12_55_36_Pro

M_WP_20141020_14_08_13_Pro

M_WP_20141023_09_18_42_Pro

M_WP_20141119_23_30_41_Pro

M_WP_20141203_14_03_17_Pro

M_WP_20141108_19_03_24_Pro

M_WP_20141114_10_45_07_Pro

Tomt

L_DSC_0272

Flyplanets hjul slår i marken och vi landar i Köpenhamn; vi klarade det, vi är hemma. Inga olyckor, alla är friska, bagaget kommer, vi har haft tillräckligt med insulin och vi är SÅ tacksamma över allt vi fått uppleva. Vad händer nu då? Det är många tankar som far genom huvudet och jag försöker reda ut alla trådar i detta nystan av vad som ska fixas. Har ingen kalender, skriver lite på mobilen men också på lappar som ligger lite varstans. Sakta, men säkert, måste jag ta tag i saker som jag inte funderat på i 10 månader och jag vet att det kommer att ta tid att ”anpassa” mig i vardagen i Helsingborg. Jag är långsam och sätter mig hellre med en bok i soffan, förhoppningsvis snart i en solstol, än rensar i lådor och sorterar kläder och saker som ska in i hyllor och lådor igen efter en tid i kartonger på vinden, i garaget och i bastun i Ramlösa. Här vill jag passa på och tacka mina fantastiska föräldrar som ställt upp med helpension på hotell Östra Brunnsmästaregatan. Det är rörigt i varje rum men de är ändå glada och accepterar detta utan att klaga – ni är bäst!

L_DSC_0301

Samtidigt som kom-i-håg-lapparna blir fler och fler och fixarlistan blir längre och längre så känner jag mig tom på något sätt. Vi har varit med om så mycket, så många resor i resan och framför allt har vi umgåtts hela familjen i sex månader, varje dag. När någon frågar vad som var bäst under dessa tio månader så svarar jag: ”Att jag har varit med min familj varje dag och att vi kunnat dela upplevelser, glädje, sorg, skratt, gråt, gräl, försoning och vi är övertygade om att detta är en investering som vi kommer att kunna falla tillbaka på hela livet.” Låter bra, tänker du. Kul för er familj. Javisst, säger jag, det låter ”präktigt” men det är så jag känner och jag vet att familj och vänner gläds med oss och jag vill säga tack till alla som följt med på bloggen och på Instagram. Tack för kommentarer, varma tankar och böner.

Det finns mycket att skriva om vad gäller de länder vi besökt och vilka intryck dessa har gett. En reflektion är relaterad till skolan; hur ska det gå för våra ungdomar när konkurrensen från Asien blir starkare och starkare? Sverige med avgiftsfria universitet och ungdomar som reser, jobbar, reser, pluggar, reser, jobbar. Detta upplägg finns inte för en ungdom från t.ex. Myanmar. Där har du tur om du har råd att studera och de pengar du sedan kommer att tjäna ska till viss del tillbaka till din familj. Ja, det finns mycket att säga om skola och utbildning och jag ser fram mot att vara med och påverka när jag börjar jobba igen den 10/8.

Jag har börjat vänja kroppen vid ett snabbare tempo så att jag hinner med allt som måste hinnas med i vardagen, även om det just nu är semester. Det kommer att ta tid och jag kommer att vara långsam ett tag till men jag tänker att det får vara så. Good enough. Jag behöver inte fixa allt på en gång, och framförallt inte samtidigt.

Jag önskar dig och alla du har nära dig en härlig sommar, njut.

Kram / Katarina

PS. Från och med nu kommer det en och annan gammal favoritbild som har tagits under resan i våra blogginlägg. Här kommer den första. Ett härligt julminne. DS

L_IMG_6442

Vår sista destination: NEW YORK

DSC_0121.JPGny

New york, staden som aldrig sover. Vår sista destination och en som jag sett lite extra fram emot. Var ska jag börja?

Efter några dagar i Northampton hos våra amerikanska vänner satte vi oss på bussen som skulle ta oss till storstaden. Regnet föll och det gjorde det ännu lite jobbigare att transportera oss och vårt bagage på buss, tunnelbana och båt. Vi var alla väldigt glada när vi hittade vårt boende ute på Staten Island. Efter den resdagen hade vi alltså 3 hela dagar i staden med massor av grejer att se, så vad har vi gjort?

Med kartan i ena handen och kameran i andra var jag redo för New York. Att stiga in på vackra Grand Central station och sedan komma ut på 5th avenue och mötas av värmen, höghusen, folket och den höga stadspulsen. Människor överallt som går med bestämda steg till just deras mål, inget står still. De gula taxibilarna som vi ofta kopplar till just New York finns det gott om, de kör för fullt och bildar ofta långa köer på vägarna. Kontrasten att komma till Central park är magisk. Lugnet, den gröna färgen på träden, en vacker fontän och återigen människor som går, joggar, ror på sjön eller tar foton. Brooklyn bridge är en annan höjdpunkt i staden. Att spatsera ovanför trafiken på bron, se ut över vattnet, höghusen och njuta av solen är inte heller helt fel. En fin utsikt får man också från fönstret när man åker båt mellan Manhattan och Staten Island, den mäktiga frihetsgudinnan som står där så fint med sin fackla och en häftig skyline i bakgrunden, oj så många höghus. Soho är ett undantag vad det gäller höghus, där är det lägre byggnader, rolig shopping och vackra fasader i olika färgskalor. Pratar vi färgskalor på en högre nivå finns dem på Time Square när mörkret fallit, GALET. Reklamkampanjer och neonljus fyller platsen med färg. Trafik och uppspelta turister fyller gatan med ljud. Den delen sover aldrig. Broadway är en upplevelse i sig, att vi fixa biljetter till musikalen Mamma Mia var superkul. Föreställningen gjorde så att vi kunde känna oss som stolta svenskar när en full Broadwayteater gunga med till ABBAs låtar som man aldrig tröttnar på. Vilken show!

IMG_2082.JPGny

DSC_0117.JPGny

IMG_2035.JPGny

IMG_1889.JPGny

Allt jag försökt beskriva och lite till har vi hunnit med under våra dagar i New York. Känns som vi gått flera mil då vi alla somnar men värk i fötterna och väldigt trötta kroppar. Det tar på krafterna att ta sig omkring och se så mycket som möjligt. För mig har det varit tre underbara dagar, har fått se så mycket och fått känna på stadspulsen. Har fått kolla in den grymma shoppingen, fått inspireras av folket längs gatorna, har fått se staden skifta från ljust till mörkt, fått leva i en dröm några dagar med saker jag gillar. Jag tror också resten av familjen är väldigt nöjda med vistelsen och precis som jag inte kunnat få ett bättre slut.

Idag fick jag också möjligheten att se staden från 500meters höjd i det nybyggda One world trade center. Vinka hejdå till Brooklyn bridge, Empire state building, downtown, Soho och hela Manhattan. Tack för den här gången. Imorgon flyger vi hem med fulla bagage, inte bara våra väskor fulla med shopping utan våra huvuden fulla med minnen, upplevelser och erfarenheter från den här resan.

IMG_2194.JPGny

DSC_0053.JPGny

Detta blir sista inlägget från utlandet men vårt år är inte helt slut än. Nästa gång uppdaterar vi från Sverige och det kommer inlägg fram till siste Juli. Hoppas ni vill hänga med lite till och höra våra tankar om hela resan.

Kram Julia

Hälsning från John 8

K_DSC_1056

Detta inlägg kommer att handla om min tid i USA. Först kom vi till staten och ögruppen Hawaii. Det vi gjorde där var bland annat att vi såg sköldpaddor när vi var ute och snorklade. Det var jättehäftigt. De var riktigt stora och där vare många på samma ställe. En annan grej som vi gjorde var att vi åkte bil upp på en hög vulkan. Det var ganska kallt däruppe och på toppen såg vi över molnen som rullade in från norr. Utsikten var rätt så dålig i början men den var toppen efter ett tag. På Maui så var där en strand som hette Big Beach. Där var det en och en halv till två meter höga vågor och där surfade vi med bodysurfbrädor som vi lånat. Det var jättekul men jag tyckte det var lite för stora vågor för mig. På den stranden som var närmast vår lägenhet var det mer lagom. Det var den bästa bodysurfstranden på Maui.

Efter några veckor där reste vi vidare till Seattle och staten Washington. Den staden var väldigt fin. Vi hade tur med vädret och jag och pappa var på ett roligt science-museum och ett artmuseum (SAM), där flickorna var med. I en stad som heter Spokane hälsade vi på några vänner som heter Dave och Mary. Det var en mindre stad som ändå var kul att besöka. Där fanns vacker natur och ett vattenkraftverk mitt i staden med häftiga forsar. Vi fick massor av god mat och sötsaker hos dem. Vi reste sen med hyrbil genom det fina landskapet genom Oregon till San Francisco i Kalifornien. Där träffade vi mormor och morfar och med dem åkte vi en båttur i viken utanför staden. Vi åkte under Golden Gate Bridge och förbi fängelseön Alcatraz. Det var kallt där trots att solen var framme för det mesta. Vi såg stora sjölejon vid en pir i hamnen och vi åkte den gamla spårvagnen uppför och nerför de branta backarna. Från storstaden åkte vi österut till Yosemity National Park. Där var det väldigt fin utsikt. Enorma stup kantade de gråa bergen och stora vattenfall föll mot dalen. Vi såg en stor Black Bear som åt i skogen. Vi bodde på ett jättefint ställe inne i nationalparken. Där fanns ett biljardbord och en öppen brasa som jag och pappa tände. Vi fick leta efter torra grenar i skogen att elda upp. Från bergen reste vi till den lägsta punkten i USA som ligger i en annan nationalpark; Death Valley. Platsen var full av väldigt vassa saltformationer så långt ögat kunde nå. Här var det plötsligt 40 grader varmt. Platsen var nästan 100 meter under havsnivån.

Efter ett antal mil i det torra landskapet med stora kaktusar här och där. Kom vi till Grand Canyon. Det var väldigt väldigt häftigt landskap. Först var där ett hav som torkade ut. Sen blev det ett berg som sprack mitt itu. Så sjönk bergen ner och i en spricka bildades det en flod; Coloradofloden. Vattnet i floden drog med sig stenar och grus och bildade världens största canyon. Det var en snabbspolning av hur detta röda och orangea landskap bildades. Där var det riktigt kul för vi flög helikopter över den djupa dalen. Det var lite läskigt när man åkte över stupet.

Las Vegas var galet. Vi bodde på ett ställe som hette Golden Nugget Hotel and Casino. Den hade en av världens häftigaste pooler för att det fanns en stor ”shark tank” i den så att man kunde simma precis sidan om 5 olika sorters hajar, bland annat tigerhaj, zebrahaj och revhaj, och andra stora fiskar. Hajarna var från 1 meter till 2 meter långa. Vi såg en show med Cirque de Soleil med massa akrobater och häftiga konster. Det var kul att gå längs med The Strip på kvällen när alla färgade ljus var tända och vi kunde se vattenshowen på Casino Bellagio.

Ett flygplan tog oss längre österut till New Orleans. En hyrbil tog oss till Memphis, Nashville och till sist till Washington DC. Här hände det såklart många saker. Vi åkte på Mississippifloden med ångbåt. Vi lyssnade på massor av musik. Vi gick på museer och fick se Elvis hem Graceland. Jag kan knappt hålla isär allt som vi har sett och gjort i USA.

Just nu sitter vi på bussen på väg till New York. Det blir det sista stoppet och den sista staden som vi besöker. Inget dåligt slut med andra ord på vår resa runt jorden. USA har varit annorlunda jämfört med andra länder vi har besökt. Bilar och hus och viss natur har liknat mycket i Sverige och vädret har varit lagom varmt för det mesta och inte så fuktigt. Vi har ätit mer hamburgare och fast food och mindre nudlar än i Asien. USA är ett stort land där man kan uppleva mycket.

Nästa hälsning och också den sista får ni från mig när vi har landat i Helsingborg.

J_DSC_0682

K_DSC_0616

K_DSC_0633

K_DSC_0019

K_DSC_0842

K_DSC_0462

K_DSC_0553

Museer och möten

J_DSC_1037

Jag undrar om det finns något land som slår USA när det gäller minnesmärken och antagligen finns det ingen stad i USA som slår Washington DC i samma gren. En annan gren där huvudstaden sticker ut är det sätt på vilket man gör kunskap tillgänglig. Mycket kunskap. Det finns museer och utställningar för ett liv om man mot förmodan skulle ge sig hän åt att försöka se allt och förstå allt. Eftersom bara en bråkdel av alla objekt som finns i Smithsonian Institutes ägo visas på museerna vid ett givet tillfälle kan man i princip börja om med sin museumrunda när man gått det första varvet. Smithsonian är världens största museum- och forskningskomplex och det består av 19 museer och gallerier, National Zoological Park och nio forskningsanläggningar. 138 miljoner museumobjekt säger en del. Visionen är; The increase and diffusion of knowledge. Utöver detta så kan man lägga till 100-tals(?) ytterligare större och mindre utställningar där kunskap finns tillgänglig på ett enkelt sätt. Vi använde våra två dagar på ett ganska ambitiöst sätt. Vi tittade på Vita Huset och besökte deras fina besökscenter. Vi såg alla tusentals vita kors som markerade en soldats eller en soldats familjemedlems grav på de gröna kullarna i Arlington-kyrkogården. Den mest kända är John F Kennedys. Den stora Lincolnstatyn i det palatsliknande memorialmonumentet visade en sittande president som begrundande ser ut över det stora parkområdet. Vi besökare såg upp på och kanske såg upp till denna högt respekterade ikon i den amerikanska historien. Därifrån gick vi till den långa muren med namn på döda soldater i Vietnamkriget. Rörande nyskrivna brev där släktingar och anonyma amerikaner uttryckte tacksamhet för det offer som soldaterna gjorde genom sina insatser för USA låg utspridda längs muren tillsammans med färska snittblommor. Minnesmärket i form av bronsstatyer och fler namn på döda soldater för de som dog i Koreakriget visade på smärtan och rädslan i soldaters ögon på ett sätt som inte lämnade någon oberörd. Utan att lägga någon värdering i denna text över huruvida dessa krig hade något berättigande eller inte kan jag inte annat än att tänka på den enskilde soldatens öde och på alla veteraner som mer eller mindre sårade kommit hem från slagfält jorden runt. Ödmjukhet.

Stadens senaste minnesmärke är tillägnat Martin Luther King Jr. Det vill symbolisera att det går att flytta berg för att bana vägar som vid en given punkt ingen kan se. Martin Luther King kunde se en väg. Utöver alla memorials” så besökte vi Air and Space-museum, Museum of Natural History och National Gallery of Art. Vi lyssnade på (och sjöng och gungade med) Harlem Gospel Choir. Solen sken på oss från en blå himmel. Det var svettigt ute och svalt inne.

Vi gick med andra ord “all in” i Washington DC; inte minst med tanke på de få dagar vi hade till förfogande. För nu börjar vi skönja slutet på vår resa och vi vill använda de dagar vi har kvar på bästa sätt. Det känns väldigt konstigt att skriva detta eftersom vi under så lång tid ständigt har haft nya och många strapatser framför oss. Nu planerar vi för våra sista äventyr på denna resa jorden runt. Redan nu har vi också fått frågor, som om vi redan var hemma, trots att vi har 7 dagar kvar tills flygresan med destination Köpenhamn tar sin början. Vilket var bästa landet? Vilken mat saknade ni mest? Vad var bäst? När frågorna dyker upp förväntas man bygga sin egen ”memorial” i form av ett snabbt klatschigt svar och jag ryggar inför utmaningen. Det finns en risk att det blir en plats dit man bara går för att minnas. En staty som är död om än vacker. Nej, jag vill ha det som den andra grenen i Washington DC kan ge. Min egen erfarenhetsbank att kunna plocka fram. Kunskap och tankar som jag har fått genom att bara vara eller som jag aktivt skaffat mig och som jag till den som är intresserad kan dela med mig av. Som jag och de jag träffar kan ha nytta av på sätt som jag inte kan veta hur, om och var. Jag vill att allt ska vara levande. Det ska hjälpa mig att vara en människa, att vara man, pappa, son och vän. Att vara medmänniska. På museum lär man sig bland annat hur det en gång var för att vi också ska förstå vår nutid och vårt sammanhang. På det sättet vill jag att mitt eget resemuseum ska fungera. Som en hjälp för mig att komma hem igen och att leva där. Inte bara en resa i form av min egen memorial.

Nu är vi i Massachusetts och besöker amerikanska vänner som vi för övrigt hade glädjen att besöka även för 10 år sedan. Här tänker vi inte nämnvärt på dåtiden. Här är vi tillsammans. Vi cyklar. Vi badar. Vi pratar. Vi äter och vi skrattar. Vi har det underbart och vi blir rikare på ett annat sätt samtidigt. I det sociala mötet får vi ökad förståelse för andra människor. Det känns som om min kropp behöver tanka båda delarna för att fungera bra. Det som museer och andra kunskapskällor ger och det som möten med människor ger. För att fylla på mig själv med fräscht nytt material på det sättet behöver jag kämpa en del och vara aktivt nyfiken. Att resa är ett bra sätt för mig att göra det på och USA gör mig inte besviken.

J_DSC_1013

J_DSC_1104

J_DSC_1096

J_DSC_1067

En så bra känsla

I_DSC_0964

Jag frågade vad klockan var. Fem i sju. Nej, har klockan gått så fort. Konserten var inte slut men jag var ändå tvungen att lämna The Bluebird Cafe. Jag väntade in en låt till, vinkade hej då till mina nya bekantskaper och gick med raska steg mot utgången. Gitarrljuden och sången dog sakta ut när dörren slog igen och jag sprang därifrån. Det blev ett abrupt farväl till en musikinstitution och ett kultställe i Nashville. Här har många kända musiker spelat. Jag känner till få av dem. Är du intresserad kan du läsa mer här; http://bluebirdcafe.com/About. En som jag dock känner till som uppträtt här är Jill Johnsson. https://www.youtube.com/watch?v=vtdCteTg8MM. Respekt! De som får chansen att spela här är såväl unga lovande musiker som etablerade. Grejen är att det är bara egna låtar som framförs. Man verkar för att musiker och musikproducenter ska få de villkor som de har rätt till. Och genom ihärdigt arbete sedan 1982 har detta intima lilla musikcafé med ett perfekt ljud blivit en plats där alla känner sig hedrade att få spela på och där besökarna antingen, som jag, får köa för sin plats på en barstol eller så får man boka en plats långt i förväg. 70000 besökare årligen i en lokal som tar ca 100 personer. Här är nämligen nästan allt som går att boka bokat långt i förväg. Jag fick en stunds unik musikunderhållning av fyra ”sing a song writers” som blandade historier från sina liv med sina låtar i dur och i moll. Var och en med en gitarr som enda ackompanjemang.

När man reser jorden runt så känner man då och då; tack för att jag fick komma hit det var kul men nu är jag färdig med denna stad eller detta land. När jag nu lämnar Nashville så känner jag inte så. Jag funderar på varför. Jag kan inte sätta fingret på det och därför skriver jag bara att jag fick en så bra känsla. Jag ville bara stanna. Jag ville ha mer. Människorna här var oerhört trevliga. Inte bara på det sättet som amerikaner ibland har rykte om sig att vara, d v s ytligt trevliga fast egentligen helt ointresserade av dig. Nej, här kändes det annorlunda.

Nashville är en stad med fantastiska musiktraditioner. Alla de stora amerikanska stjärnorna de senaste 40-50 åren har varit här och spelat. Man vilar tungt på det fundamentet men man går också vidare. Nöjer sig inte med att vara bra. Jag tror att det är det jag gillar. Det är inget museum jag besöker utan det är på riktigt och det är bra. Riktigt bra. Att få besöka denna stad och få låta sig inspireras och njuta av all sorts musik på så enkla sätt med så god kvalitet är fantastiskt.

Så Nashville. Jag är inte färdig med dig. Hoppas du inte är färdig med mig. Gitarrljuden och sången dör sakta ut när jag nu reser därifrån.

I_DSC_0972

I_DSC_0950

I_DSC_0940

I_DSC_0955

Vår resa jorden runt 2014-2015