Kategoriarkiv: Hemma i Helsingborg

Don’t stop me now

theend

Det har gått ett år och projektet ”ourlifeoneyear” är slut. På bloggen blev det 135 inlägg och ca 35000 visningar. Ni kollade bloggen mest på söndagar klockan 22.00. Det kommenterades 628 gånger (inklusive våra egna kommentarer som svar på de som jag fick av er). Ganska många har med andra ord läst våra inlägg vilket har glatt oss mycket. Några av er känner jag till (alla som skrivit kommentarer) men de flesta av er känner jag inte till. Det känns lite konstigt att ha skrivit så mycket om mig, min familj och mitt liv utan att jag vet vilka ni är som varit intresserade, som läst och som nu vet mycket mer om oss än jag vet om er. På Instagram har vi lagt upp 220 bilder.

Så det är dags att säga tack. Tack till alla som har följt oss på bloggen och Instagram. Tack för att ni med det har visat intresse för oss och för världen så som vi har delat med oss av den. Tack till alla som på ett eller annat sätt praktiskt har hjälpt oss att göra resan möjlig. Med risk för att missa någon och med risk att nämna någon vid namn i en ordning som kan uppfattas som är felaktig så nämner jag ingen vid namn. Ni är många som har hjälpt oss med tips och råd, diabetessupport, lagerhållning av våra prylar, med boende, post mm mm. Tack också till er som har rest med oss en bit och därmed förgyllt vår tid på luffen. Familjen Gunnarsson, Viktor, Britt-Marie och Bengt. Tack säger jag såklart till min familj och mina medresenärer i vått och torrt. Katarina, Sara, Julia och John. Utan er- ingen resa. Med er- världens bästa resa. Sen har jag naturligtvis alla därute i världen att tacka. De som har hjälpt oss med allt mellan himmel och jord som man kan behöva hjälp med. Ni har varit fantastiska och för det är jag för alltid tacksam. Några exempel. Jag fick hjälp med att laga mina trasiga byxor i en liten by nära Bagan i Myanmar. En trampdriven symaskin hade mannen till hjälp. Min trasiga ryggsäck i Kota Kinabalu blev fixad på ett utmärkt sätt. Det hade ingen kunnat hjälpa mig med i Sverige på samma enkla sätt. Alla som har hjälpt oss att hitta eller serverat ljuvlig mat. Tack tack tack.

Att kunna förena den empatiska närbilden med analysens överblick, det individuella med det allmängiltiga, se både skogen och årsringarna. Så skrev Lasse Berg när han beskrev en författare i DN nyligen. Jag hade ingen ambition att försöka nå sådana litterära höjder i mina korta berättelser från vårt resande. Men jag kände igen mig i anslaget när jag läste den meningen. Jag känner ofta för de enskilda människorna som jag möter. Jag försöker se deras värld i ett större sammanhang. Tyvärr så är det större sammanhanget oftast för komplext för att jag ska kunna förstå. Då måste jag lyfta på resehatten och gå vidare.

Det är antagligen det jobbigaste med att komma hem. Att veta att det finns så många underbara människor i världen som kämpar och sliter för att få vardagen att gå ihop. För rättvisa. För mat. För skolgång. För hälsa. För rösträtt. För frihet. En kamp som för de flesta aldrig tar slut. Problemen är ofta skapade av människor så lösningarna borde således också finnas hos människor. Men jag ser inte lösningarna. Jag måste gå vidare. Det är jobbigt.

Effekten av mina möten med människor i olika miljöer och sammanhang i alla 15 länder som jag besökt under året är nog att världen har krympt lite till för mig. Så många platser har kommit närmre. Jag bryr mig mer om hur det ska gå för Sydafrika att fortsätta sin strävan mot ett samhälle med arbete och rättvisa för alla. Jag bryr mig mer om Myanmar och människorna där som ska gå till val i höst. Ett val för demokrati, rättvisa och utveckling för alla. Jag bryr mig mer om hur det ska gå för den ovärderliga djungeln på Borneo och dess roliga djur. Jag bryr mig mer om Söderhavet. Hur ska länderna där överleva höjda vattennivåer och mer extremväder till följd av växthuseffekten och miljöförstöring. Jag bryr mig om USA. Hur ska de klara av att hålla ihop detta jätteland med alla fattiga, alla vapen, all nödvändig eller onödig konsumtion när världens ekonomiska och politiska jämvikt rubbas. Vilken internationell roll kan USA ta i framtiden? Kanske är det inte bara världen som har krympt. Det kan vara tanken som har växt också. Och det är antagligen det som gör att det nog ändå blir lättare att leva nu när detta år är slut och ett nytt år börjar. De glada tankarna. De tacksamma tankarna. De hoppfulla tankarna. De reflekterande tankarna. Jag är nämligen mycket rikare nu än när jag reste iväg. Rikare på erfarenheter, upplevelser, skratt, glädje och vänner. Och inte minst tankar. Den skatten kan jag ösa ur lång tid framöver.

Jag undrar om jag också är rikare på drömmar. Det var en dröm att resa iväg jorden runt en gång till. Jag gjorde det. Vi gjorde det. Så den drömmen har jag inte längre kvar. Just nu är jag i en fas där jag sorterar de drömmar som ligger och dammar i ryggsäcken eller byrålådan. Hoppas att jag hittar en ny dröm värd att putsas på för att sen bli konkret. Kul om än konstig. För jag mår bäst när jag har stora drömmar. Då kommer ibland passionen till hjälp. I den känslan mår jag bäst och då kan det hända stora saker. Antagligen mår alla bäst i den zonen. Så jag låter det bli en av mina sista rader i mitt sista inlägg på ”ourlifeoneyear-bloggen”. Var du än finns, vad du än gör, var du än reser så sök efter passionen. Vetgirighet, medkänsla och uthållighet underlättar. Kanske måste du krydda med lite mod också. Livets resa blir mycket roligare då. Resultatet blir bättre. Måluppfyllelsen blir högre. Resan som vi har gjort är ett exempel på det.

Jag funderade ett tag på om jag skulle leta upp några bilder som skulle passa till detta inlägg men det slutade med att ingen bild kunde sammanfatta vad jag känner för detta år som har gått och som nu är slut. Så jag låter texten bli enda hjälpen för dig själv ta fram din egen inre bild av vår resa. Undrar vad du ser.

The end bilden har jag valt att spegelvända. Resan är slut; men det är inte slut. Det är det aldrig om du frågar mig. Ett nytt år börjar och jag önskar dig en massa kul på ditt livs resa. Oavsett var och hur du planerar att resa.

Någon har sagt; jag skriver för att ta reda på vad jag tänker. Därför har jag också skrivit. Men jag har också skrivit för att minnas vad jag tänkte och vad vi gjorde detta för oss väldigt speciella år. Och jag har skrivit för att mina barn ska komma ihåg hur jag tänkte före, under och efter vår resa.

Ourlifeoneyear är slut men det resan gjorde med oss bär vi inom oss. Alltid. Nu vill jag börja mitt nästa år med att leta efter det som ska locka fram passionen i mig med familjen, på jobbet, på nästa resa, på min fritid mm. På nytt. Jag tänker på låten Don´t stop me know med Queen. Ju oftare jag kan vara i en stämning som den låten lockar fram hos mig desto bättre mår jag. Känslan kommer sällan utan uppoffring men kan man hitta den så är det värt allt. https://youtu.be/HgzGwKwLmgM

Don’t stop me now (‘cause I’m having a good time)

Don’t stop me now (yes I’m having a good time)

I don’t wanna stop at all

La la la la laaaa

La la la la

La la laa laa laa laaa

La la laa la la la la la laaa hey!!

/Bengt

Annonser

Frusna ögonblick I

M_WP_20150408_08_07_01_Pro

Vi lever i en tid då bilder flimrar förbi oss hela dagarna. Vi ser dem i tidningar, på TV och på våra datorer men än mer söker vi upp dem i olika sociala media. Vissa bilder är bara ämnade att ses i några sekunder medan andra avsändare till bilder vill att vi stannar kvar och tittat på dem så länge som möjligt. Vi ska reagera, tycka om, bli arga och ibland låta oss påverkas. Vi ska tycka att någon annan är cool, snygg, duktig eller åtminstone veta vad de gör just nu. Via vårt Instagram-konto och denna blogg och i viss mån via våra olika Facebook-konton har vi delat med oss av våra bilder. Bilder som tillsammans med våra texter berättat vår ”story” eller rättare sagt en ”story”. För trots att vi fem har otaliga gemensamma minnen så har var och en av Sara, John, Julia, Katarina och jag vår egen historia att berätta. Små och stora upplevelser av vårt senaste år som vi låter spegla i det som vi redan fått med oss i vars och ens liv hittills. Det vi har visat och delat med oss av är ändå bara fragment av den riktiga resan som vi har gjort. Som jag har gjort.

Bilderna som vi har delat med er har vi oftast valt med omsorg. Antingen är det bilder som vill visa hur något eller någon ser ut eller så är det bilder som vill visa en känsla. Det kan vara bilder som jag vill påverka er med. Få er att tänka efter; ge er perspektiv; eller bara ta del av det vi har upplevt. Ni ska kunna resa med oss så gott det går. Varje bild är ju ett fruset ögonblick där spännande saker som annars ingen sett kan synas. Just för att man kan stanna kvar i bilden och låta blicken röra sig runt. Vad säger bilden mig och vad vill den som har tagit bilden berätta? De tankarna gillar jag.

När jag var på en kurs i hur man skriver ett bra CV fick jag en gång höra att man inte ska skriva att man har fotograferande som intresse. Motiveringen skulle vara att man då kan ses som en person som betraktar snarare än en som aktivt deltar i ett skeende. En arbetsgivare söker oftast medarbetare som har talang för att agera. Och påverka. Rätt eller fel med det rådet; men jag fotograferar både för att det hjälper mig att minnas men också för att göra världen som vi såg den lite närmare, lite verkligare, lite viktigare än vad världen kan verka vara i ett perspektiv som man har på långt avstånd. Jag vill bidra till dessa nya tankar hos dig som ser vissa av mina bilder. Även om jag inser att man tyvärr har svårt att agera på allt man tycker är fel i världen så vill jag berätta med ord och bild.

Att använda kameran eller mobilen till att frysa ögonblick är effektivt men jag tror att det finns andra vägar. Skriva är ett annat sätt och skissa ett tredje. Jag är en samlare av underbara ögonblick och ibland hemska ögonblick. Inte bara en bildsamlare. Nu delar jag med mig av några nya fragment i form av bilder från min telefon. På många av dem är John med och det är väl också ett resultat av att han ofta ser till att det händer något kul. Oftast har jag med mig min kamera när jag är på resande fot men ibland går det inte. Ibland bör man inte skylta med en modern SLR-kamera. Ibland vill jag helt enkelt inte bära runt på en kamera. Med telefonen tar man dock sällan de bästa bilderna men man kan ibland frysa ögonblick som annars skulle glömmas för alltid. Några nya ögonblick kommer imorgon.

Så titta på dem. I några sekunder eller lite längre. Vad ser Du? Vad ser jag?

M_WP_20140827_003

M_WP_20140910_12_08_52_Pro

M_WP_20141020_12_55_36_Pro

M_WP_20141020_14_08_13_Pro

M_WP_20141023_09_18_42_Pro

M_WP_20141119_23_30_41_Pro

M_WP_20141203_14_03_17_Pro

M_WP_20141108_19_03_24_Pro

M_WP_20141114_10_45_07_Pro

Tomt

L_DSC_0272

Flyplanets hjul slår i marken och vi landar i Köpenhamn; vi klarade det, vi är hemma. Inga olyckor, alla är friska, bagaget kommer, vi har haft tillräckligt med insulin och vi är SÅ tacksamma över allt vi fått uppleva. Vad händer nu då? Det är många tankar som far genom huvudet och jag försöker reda ut alla trådar i detta nystan av vad som ska fixas. Har ingen kalender, skriver lite på mobilen men också på lappar som ligger lite varstans. Sakta, men säkert, måste jag ta tag i saker som jag inte funderat på i 10 månader och jag vet att det kommer att ta tid att ”anpassa” mig i vardagen i Helsingborg. Jag är långsam och sätter mig hellre med en bok i soffan, förhoppningsvis snart i en solstol, än rensar i lådor och sorterar kläder och saker som ska in i hyllor och lådor igen efter en tid i kartonger på vinden, i garaget och i bastun i Ramlösa. Här vill jag passa på och tacka mina fantastiska föräldrar som ställt upp med helpension på hotell Östra Brunnsmästaregatan. Det är rörigt i varje rum men de är ändå glada och accepterar detta utan att klaga – ni är bäst!

L_DSC_0301

Samtidigt som kom-i-håg-lapparna blir fler och fler och fixarlistan blir längre och längre så känner jag mig tom på något sätt. Vi har varit med om så mycket, så många resor i resan och framför allt har vi umgåtts hela familjen i sex månader, varje dag. När någon frågar vad som var bäst under dessa tio månader så svarar jag: ”Att jag har varit med min familj varje dag och att vi kunnat dela upplevelser, glädje, sorg, skratt, gråt, gräl, försoning och vi är övertygade om att detta är en investering som vi kommer att kunna falla tillbaka på hela livet.” Låter bra, tänker du. Kul för er familj. Javisst, säger jag, det låter ”präktigt” men det är så jag känner och jag vet att familj och vänner gläds med oss och jag vill säga tack till alla som följt med på bloggen och på Instagram. Tack för kommentarer, varma tankar och böner.

Det finns mycket att skriva om vad gäller de länder vi besökt och vilka intryck dessa har gett. En reflektion är relaterad till skolan; hur ska det gå för våra ungdomar när konkurrensen från Asien blir starkare och starkare? Sverige med avgiftsfria universitet och ungdomar som reser, jobbar, reser, pluggar, reser, jobbar. Detta upplägg finns inte för en ungdom från t.ex. Myanmar. Där har du tur om du har råd att studera och de pengar du sedan kommer att tjäna ska till viss del tillbaka till din familj. Ja, det finns mycket att säga om skola och utbildning och jag ser fram mot att vara med och påverka när jag börjar jobba igen den 10/8.

Jag har börjat vänja kroppen vid ett snabbare tempo så att jag hinner med allt som måste hinnas med i vardagen, även om det just nu är semester. Det kommer att ta tid och jag kommer att vara långsam ett tag till men jag tänker att det får vara så. Good enough. Jag behöver inte fixa allt på en gång, och framförallt inte samtidigt.

Jag önskar dig och alla du har nära dig en härlig sommar, njut.

Kram / Katarina

PS. Från och med nu kommer det en och annan gammal favoritbild som har tagits under resan i våra blogginlägg. Här kommer den första. Ett härligt julminne. DS

L_IMG_6442

OFFPIST

Om ni åker skidor eller någon gång testat på skidåkning känner ni till att det finns pistkartor. Den kartan visar på de utsatta pisterna och de olika svårighetsgraderna. När vi åker skidor brukar framförallt jag, syrran och pappa hitta andra vägar ner, för bredvid de utsatta pisterna hittar man offpisten. Där pudersnön glänser i solen och där man kan göra sina egna spår. Precis så som när man åker lite offpist har jag känt under de här månaderna jag varit i Spanien. Jag har inte valt den vägen som alla andra gjort, inte den vägen som är utsatt på kartan utan jag har fått göra mina egna spår. Fast där i offpisten är det inte alltid en dans på rosor.. Där finns lite fler granar att krocka med och där är det lite lättare att åka vilse.. Fast när man krockar med gran eller tappar en skida ger det dem roligaste minnena. Så har jag också känt. Visst fick jag lämna släkt och vänner, fick åka iväg själv med ingen som helst aning om hur det kunde bli, ta itu med ett nytt språk och ta mycket eget ansvar. Fast att komma bort från Helsingborg och vardagen har gett mig så många minnen och upplevelser. Jag är väldigt glad att jag (med en grundande idé från mor och far) svängde av och gav mig ut på ett eget äventyr.

funkaaan

I söndags lämnade jag Fuengriola. Efter en sista vecka med många händelser och aktiviteter var det dags att säga hejdå till alla vänner jag träffat och till min spanska familj som varit väldigt snälla. Kändes lite konstigt att lämna när man kommit in så bra i skolan, familjen och staden. Jag trivdes väldigt bra och min höst blev bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Samtidigt som det var tråkigt att lämna känner jag att jag fått göra och uppleva allt jag ville. Har hunnit med mycket och har blivit fullastad med minnen, intryck, vänner och erfarenhet som jag är väldigt tacksam över.

IMG_1156

Att sedan bli upphämtad på flygplatsen av glada ansikten blev hemkomsten väldigt trevlig. Att komma hem till regn och kyla var väl lite tråkigare men samtidigt mysigt. Att få träffa kompisar och släkt har varit väldigt roligt och jag har längtat efter svensk mjölk, mormors spagetti och köttfärssås och en skön kudde att sova på som jag inte hade i Spanien. Förutom att umgås och berätta om min resa har jag och syrran packat för fullt till nästa äventyr som börjar om två dagar. Vilka fyra tröjor ska vi nu välja? vilken bikini är bäst att bada i? hur ska vi fördela Johns diabetes-utrustning? har du checkat av pappas lista? har du koll på biljetterna? Ja många frågor får vi ställa oss själva och vi försöker få ihop packningen på bästa sätt. Vi har börjat väldigt bra tycker jag och tror absolut att vi kommer få ihop allt tillslut.

Så för mig har det sett ut såhär: Spanien till Helsingborg, Helsingborg till Thailand inom en vecka. Många hej och hejdå på samma gång och nästa hej kommer bli till mamma, pappa och John, det ser jag fram emot.

/Julia

Vi är alla ute och reser.

Det återstår nu åtta arbetsdagar. Jag kan inte förstå det. Vart har hösten 2014 tagit vägen?

Vi är alla medvetna om att det händer extremt mycket när man är ute och reser. Alla inlägg som mamma, pappa, John och Julia har skrivit har gett oss andra en inblick i vilka utmaningar man ställs inför, vilka inspirerande människor man möter, alla beslut som måste fattas och allt spontat som dyker upp. Ständigt nya äventyr. Någonstans är det väl just de nya äventyren som är hela meningen med en resa iväg!? Man vill fylla dagböcker med fräcka händelser och minneskort med fina bilder för att inte glömma allt som hänt.

När jag bestämde mig för att spendera denna höst i Sverige tänkte jag till en början, Ååh så långsamt tiden kommer gå, Jag kommer inte göra något mer än att jobba, äta och sova.. Hur ska jag kunna leva utan min syster nära mig? Precis som de övriga familjemedlemmarna har även jag dokumenterat mitt liv genom dagboksskrivande och lite fotografier. När jag nu ser tillbaka på bilder och läser mina rader dagböckerna inser jag hur mycket jag har varit med om. Jag har haft en helt fantastisk, onormal och annorlunda höst. Trots vardagligt schema har jag samlat på mig en massa spännande erfarenheter. Jag kan se tillbaka på min höst som en härlig tid i livet, tack vare min smått töntiga dagboksdokumentation.

Jag har jobbat sena kvällar på Kitchen & Table och på Lydinge Krog, serverat ”stammisar” på Café Annorledes, trillat med tallrikar med mat på, spillt julmust över gäster, spräckt mina svarta kostymbyxor när jag böjde mig ner för att hjälpa en kund, agerat kock och skurit mig i vart enda finger efter att ha skalat 20 kilo lök, spontan-besökt syrran i Spanien, pratat politik med morfar, ätit kroppkakor på Öland, hälsat på i Ullared, dansat loss tillsammans med fina vänner på Cardinal, sjungit gospel, övat luciasånger, haft en galet aggressiv ögoninflammation, bölat lite då och då, kört många många mil i mormors gröna Renault, även en del mil i morfars silvriga Volvo, spenderat mycket tid med farmor, mormor och morfar (trots det säger morfar att jag fortfarande inte känner honom då jag reagerar så seriöst på hans ”skämt”..), saknat familjen Schölander och sist men inte minst återförentas med min stulna cykel (1,5 år senare).

Det jag nämnde nyss är saker som har hänt rent praktiskt. Men det har såklart hänt saker inom mig också. Det är egentligen mina tankar och funderingar som tagit störst plats i dagboken. Jag tror att jag har lärt mig uppskatta livet mer. Jag har insett vilken fin familj jag har (då jag varit utan dem så länge). Ett blogginlägg jag skrev handlade om ”Det kunde varit värre..”, det är också något jag tagit med mig från denna höst. Jag har fått nya drömmar om framtiden då nya människor har dykt upp. Jag har lärt mig att ta vara på tiden och jag menar att stort som smått är värt att vara tacksam för. Ens vardag är en del av livet och den ska inte underskattas.

Jag vill med detta inlägg ge er ett tips. Dokumentera. Skriv dagbok lite då och då. Gör det för din egen skull, inte för någon annans. En vacker dag kan du se tillbaka på ditt liv och då återuppleva gamla minnen. Det handlar om att använda papper och penna som hjälp för att inte glömma allt som livet ger. Jag vill även tacka er som hängt med på min lilla resa hemma i Sverige. Tack för glada kommentarer och mycket uppmuntran. Min resa har inte varit lika glittrande och spektakulär som pappas beskrivningar om vistelsen i Burma, men ack så viktig för mig. Det återstår nu åtta arbetsdagar.

Nästa gång jag skriver ett inlägg är jag förmodligen i Thailand. Hoppas ni hänger med på den resan också.

/Sarahöst.jpgj

Ten Years Ago

960.jpgjn.jpgm

Ju mer jag tänker på det desto mer sjukt tycker jag att det är. För tio år sedan lämnade jag (9 år), Julia (6 år), mamma och pappa Sverige för ett års äventyr. Vi hyrde ut huset och packade vars en ryggsäck. Pappa sa: ”Ta inte med mer än vad ni själva kan bära på ryggen.” Under resan 2004-2005 besökte vi USA, Canada, Chile, Argentina, Hawaii, Fiji, Samoa, Nya Zeeland, Australien, Indonesien, Singapore, Vietnam och Thailand. Vi fick uppleva djur, natur och kultur i alla dess former. Möten med människor från världens alla hörn gav, fram för allt, mig och syrran vidgade vyer.           Insikten om att alla inte har det så bra som vi har det hemma i Sverige har gett oss båda en ödmjuk och positiv inställning till livet. Familjen var nära varandra 24 timmar om dygnet i 11 månader och tack vare det har jag och Julia en väldigt tight relation.

Jag tror att mamma och pappa förstod vilken otrolig tjänst de gjorde för sina barn, och sig själva, genom att bryta upp och lämna det tyrgga boet i lilla Helsingborg. Att våga prova och sen inse att det resulterade i minnen och erfarenheter för livet gav pappa driv att, tio år senare, göra samma galna grej en gång till. Skillnaden mellan då och nu är främst den nya familjemedlemmen John samt att vi andra har vuxit både fysiskt och mentalt. Jag och Julia är nästintill vuxna och familjen har nu fem starka viljor som ska komma överens. Just nu sitter jag i min säng i Ramlösa och hör mormor och morfar diskutera att klockan är 11 och att de inte har fått något vettigt gjort hitintills. Jag tittar även i min kalender och räknar hur många jobbdagar jag har kvar. Julia är förmodligen i skolan och pluggar spanska och förbereder sig inför de sista proven. Mamma, pappa och John har nyss gett livstecken från Malaysia. Vi är just nu utspridda och lever helt olika liv men om exakt en månad är vi förenade för att återigen spendera tid med varandra 24 timmar om dygnet. Jag kan se framför mig hur John kommer springa mot mig och syrran i slow motion (han har lärt sig det från filmer han sett och tycker att det är himla fräckt), jag ser framför mig hur vi alla kanske fäller en liten tår av lycka. Sen tror jag att vi kommer kramas och skrika ”WE DID IT!!!”

/Sara (19 år)

img_1799.jpgh.jpgmimg_1770.jpgj.jpgmimg_1873.jpgh.jpgm1531.jpgn.jpgmimg_1240.jpgh.jpgmimg_1107.jpgh.jpgm960.jpgjn.jpgm.jpgnimg_2337.jpgjn.jpgh.jpgmimg_0402.jpgh.jpgmimg_2826.jpgh.jpgn

Farmor Birgitta

Då farmor självvalt inte har någon surfplatta eller dator bestämmer hon och jag träffar då jag visar bilder från Instagram och inlägg från bloggen. Farmor brukar bjuda på gott förmiddagskaffe och hembakat bröd. När hon skrollar upp och ner på min telefonskärm förundras hon över att man kan se alla fantastiska foton från Spanien och Sydafrika här hemma i Sverige. Hur går det till egentligen? Hennes ansiktsuttryck är ständigt glatt och hon tycker alltid att vi skriver så bra. När vi tittar på bilderna på Instagram brukar farmor kolla in antalet likes och hon säger ofta: ”Ooh 55 stycken som gillar, jag tycker att den bilden är värd minst 100 gillningar till..” Vi jobbar på det farmor. När farmor läst och tittat klart pratar vi om allt annat i livet. Hennes planer för veckan, mina planer för veckan och när vi ska ses nästa gång. Sist vi träffades i hennes fina lägenhet passade jag på att intervjua henne.

Berätta om din vardag!
– Jag vattnar mina 21 orkidéer en gång i veckan, helst på måndagar. För tillfället är det knoppar på sju av dem. Sen badar jag i mitt badkar, tvättar, stryker, manglar och bakar. Det senaste jag bakade var matbröd och mitt nästa bakuppdrag är småbröd till adventskaffet i Strandbaden. Sen går jag på trädgårdsföreningen, medicinskhistoriska, födelsedagskalas för vänner och fikar med min granne Elsy. Varje vecka åker jag fram och tillbaka till Strandbaden. Jag promenerar till Olympia, med min dramat fullpackad, och hoppar av på Höllviksgatan i Strandbaden. Under den senaste tiden i Strandbaden har jag plockat nypon och pillat ur allt kli ur dem, det tog mig en hel vecka. I min trädgård blommar just nu Stockrosor, Malva, Rosor och Krysantemum. Jag och Stefan har planterat vinbärsbuskar och allt utomhusarbete i trädgården är klart för i år. När det är tråkigt väder rensar jag i lådor men missar trots alla mina aktiviteter aldrig en kaffepaus. Jag varierar kaffe-plats, numera är favoritplatsen vid det stora fönstret på ovanvåningen. Där njuter jag med alla sinnen.

Beskriv utsikten från ditt köksfönster i Helsingborg!
– Jag tittar åt väster. Jag ser himmel, nakna träd och Elsys alla fåglar som äter solrosfrön.

Vad tycker du mest om att göra?
– Detta var en lätt fråga Sara, jag älskar mina växter, både dom jag har inomhus och dom jag har utomhus. Att rafsa i rabatter och pilla med mina blommor tycket jag mest om att göra. Att umgås med släkt och vänner uppskattar jag också såklart.

Hur känns det att din son Bengt tagit med sin familj runt jorden för andra gången under ett helt år?
Jag gläder mig åt att dom har gett sig iväg väl förberedda. Under hösten har jag haft dig här Sara och jag är tacksam för all information du ger mig från övriga familjen. Jag saknar och längtar efter de andra men jag vet att detta äventyr berikar hela familjen och det uppskattar jag.

Du berättar ofta för mig hur tacksam du är, förklara..
– Jag är tacksam för barn och barnbarn, svärdöttrar och goda vänner. Alla bryr sig om mig och jag känner att jag kan ringa när som. Stefan är min trygghet, speciellt när min andra son är ut i världen. Han hjälper mig med ekonomin och annat som jag inte förstår mig på. Han är så snäll. Jag har två boenden. Jag är glad för lägenheten med de gamla möblerna som jag känner mig hemma med och jag är glad för Strandbaden där jag kan pilla, sitta vid havet, bada i havet, njuta av solnedgångar, himlen, stjärnorna och båtarna. Här om dagen såg jag en häger som satt på en sten, den var fin. Jag är tacksam över att jag och Karl-Axel fiskar ute på sjön, vårt rekord är 30 plattfiskar. Jag är tacksam för varje dag som jag friskt kan komma ur sängen och dricka en kopp kaffe och tända ett ljus. Jag saknar såklart Janne, men är så tacksam för åren vi fick tillsammans.

Tack farmor för att du sprider så mycket glädje och energi omkring dig. Ingenting är omöjligt för dig och när du berättade att du pillat ut kli ut nypon i en hel vecka svimmade jag nästan.. Bättre tålamod är det nog ingen som har. Tack för det goda kaffet och det goda brödet du bjöd mig på. Jag ser upp till dig och din styrka och är tacksam för allt vi pratar om. Fina farmor, jag älskar dig

.farmor

Bilderna är tagna på Jordenrunt-resan 2004-2005. Farmors och farfars besök på Hawalli är ett oförglömligt minne.

/Sara

En nål i en höstack

Igår kväll frågade morfar mig: ”Vad ska du göra imorgon Sara?”. Jag svarade: ”Ingenting.” Då svarar han med ett litet flin: ”Lova nu inte för mycket..” Han menar att jag sällan INTE gör något. Min plan var helt ärligt att strosa omkring i gossiga kläder och ladda upp inför en sju dagars arbetsperiod. Idag är det är måndag, himlen är grå och fler och fler löv lämnar träden. Efter en sen och god frukost satte jag mig i soffan och pratade med mormor. Vi kom fram till att det vore skönt att ta en promenad i parken under dagen men annars skulle inget annat hända. Trodde vi…

Klockan var 11 och håret såg fortfarande ut som vilket risigt fågelbo som helst. Min telefon ringer men jag hinner inte svara. Jag ringer upp det okända numret och en kvinna vid namn Marianne svarar. Jag undrar vad hon har på hjärtat och hon frågar genast: ”Har du blivit bestulen på en cykel?” Jag blir genast förvirrad och svarar: ”Jag har blivit bestulen på fyra stycken i mitt liv, den senaste försvann förra sommaren. Hur så?” Marianna säger: ”Var någon av dem en ljusblå Monark?”, ”Ja” svarade jag. Marianne förklarar att cykeln har stått vid ett cykelställ utanför deras hus de senaste tre veckorna utan att någon flyttat på den. Då det kommit och gått cyklar på just den platsen ett flertal gånger tidigare bestämde hon sig för att faktiskt gå ut och skriva ner cykelns ramnummer. Hon ringde därefter polisen som i sin tur meddelade att ägaren av denna ljusblåa skapelse heter Sara Schölander. Jag sitter som ett förstenad i soffan och hakan har jag tappat till golvet, jag fattar absolut ingenting. Jag har liksom förträngt alla cykelstölder då det var så längesen. Jag har ett svagt minne av att pappa dessutom tyckte att det var så förargligt att han inte ringde försäkringsbolaget för att en fjärde gång meddela att Saras cykel blivit stulen. Vi anmälde händelsen till polisen och jag bestämde mig för att inte köpa en ny cykel utan istället låna farfars fina herrcykel. Den har minsann ingen tagit från mig, än… Marianne fortsätter och menar att jag borde komma dit direkt och ta hand om cykeln. Jag blir alldeles uppjagad och vet knappt om jag vågar tro att det är sant. Morfar följer med och vi möter Marianne och hennes man Bosse där vi bestämt. Självklart kände morfar till Bosse, säg någon som morfar inte känner. ”Oh vi har ju spelat boll i Ramlösa”, sa dem i en mun. Det trevliga paret visar oss till cykelstället och mycket riktigt, där står min ljusblåa racercykel. Morfar säger: ”Att hitta en stulen cykel, efter att den varit borta i ett och ett halvt år, är som att hitta en nål i en höstack.

Min enda tanke när jag såg min fastlåsta cykel (med punktering och ett borttaget lås vid bakhjulet) var; hämta en bultsax så klipper vi upp cykeln på en gång. Det visade sig vara svårare än så och det visade sig vara brottsligt att genomföra den tanken jag hade… Dum som man är. Men Marianne som tidigare jobbat på polishuset visste vem hon skulle kontakta och jag fick då prata med en på polisens ledningscentral. Kvinnan från polisen sa att hon skulle skicka en patrull till platsen så fort som möjligt. Så fort som möjligt kunde dock innebära allt ifrån en timme till sju timmar. Marianne menade att vi inte bör lämna cykeln utom synhåll då man inte vet om personen som stulit den dyker upp från ingenstans har nyckel till låset och tar den med sig. Morfar sa: ”Då får vi hämta en stol till dig Sara, och sen får jag komma och ge dig mat med jämna mellanrum.” Den planen var kanske inte helt vattentät så vi körde hem till Ramlösa för att hämta pappas slanglås (tjockt som en boaorm) i garaget för att sedan kunna sätta även det låset i cykeln så att den okände tjuven inte kan ta den innan polisens hjälpt oss. Vilket himla detektivarbete det blev.

17.15 slog klockan, jag var mitt upp i ett Skype-samtal men Josefina i Madrid, och min telefon ringde. ”Inget uppringnings ID” stod på skärmen och jag förstod att det var polisen. En polisbil stod parkerad vid cykeln. Vi tog i hand och jag fick förklara hela historien. De fick mina personuppgifter och lös med ficklampan över precis hela cykeln. De ringde samtal efter samtal, ett till deras chef, ett till det inre befälet och ett annat till stationen. Det räckte uppenbarligen inte med att försäkringsnumret och ramnumret stämde överrens med mina uppgifter. Tiden gick och poliserna dividerade fram och tillbaka över hur vi skulle gå till väga. Morfar var med mig och han började bli stressad då han skulle till Olympia för att se HIF-IFK. Den ena polisen spelade in ett förhör med mig och antecknade mina svar och den andra ringde runt och jagade en bultsax för att kunna klippa upp låset. Men, enligt lagen får jag inte ta med cykeln hem. Utan den tar dem beslag på och förvarar på polisstationen och en utredning påbörjas. Jag fick ge anspråk på cykeln och skulle det vara så att en annan person kontaktar polisen och menar att det är hens cykel leder det till förhandling. Förhandling, menade dem verkligen allvar? I mina öron låter detta överdrivet men att säga emot en polis gör man inte.

Även om cykelhistorien inte slutar här och även om jag inte vet om jag någonsin får tillbaka den vill jag påstå att min otur med cyklar har vänt. En hittad cykel är rena rama turen. Jag är fortfarande i chocktillstånd över dagens händelse och mormor ber mig att lugna ner mig. Jag vet egentligen inte på vilket humör jag är på, fast jo på det otroligt förvirrade humöret. Tyvärr hade morfar rätt, jag stannade inte bara i myskläder hela dagen men vem kunde tro att jag och min kära cykel skulle träffas på detta vis!? Jag blir glad i hela själen när jag får möta så fina och ärliga människor som Marianne och Bosse. Marianne må ha haft ett öga för skumma typer efter hennes tid på polisstationen och jag är evigt tacksam över att skurken valde att parkera cykeln utanför hennes hus. De tog sig tid att hjälpa mig och det är jag evigt tacksam för. Jag ska köra dit med en blomma imorgon.

Höll nästan på att glömma, min cykel återfanns på kvarteret SARA på Husensjö. Vad är oddsen?

/Sara

cyyyyyk

Vart är vi på väg?

Klockan ringde klockan 07.00. Jag hörde inget ljud från nedanvåningen. Konstigt. Mormor brukar alltid vara uppe innan mig. Jag gick yrvaken in i deras sovrum och efter att jag en gång ropat: ”Är du vaken mormor?” flög hon upp och drog upp persiennen. Då muttrar morfar under täcket: ”Ska du inte fråga om jag är vaken?”

Efter att jag och mormor bestämt dagens outfit drack vi en kopp kaffe vid köksbordet. Morfar läste tidningen och suckade över att fiberkabelsarbetet på gatan strandat. Planen var att lämna huset kl 08.00 men vem som helst förstår att två pensionärer och en tonåring inte kan vara redo efter en timme.  08.49 var vi på plats i bilen. Morfar bakom ratten, mormor bredvid och jag bakom mormor (där har man lite mer benutrymme). ”Älgarna demonstrerar” spelades på radion och jag skrattade lite smått. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg inga älgar men många fåglar många som flög i formation mot varmare breddgrader. Tänk vad härligt att kunna flyga. Det har alltid varit min högsta önskan. Radion bytte låt och helt plötsligt var det Jill Jonssons ljuva stämma som hördes. Jag vet att pappa-bengt diggar den fjällan starkt, synd att hennes låt inte hördes hela vägen till Sydafrika. Morfar vände sig om och frågade om jag ville ha en Läkerol. Jag svarade: ”Ja tack” och han gav mig asken och sa: ”Ta två om du tappar den ena…”

Mormor och jag diskuterade inköpslistor. Hon nämnde melittafilter, fryspåsar och strykbrädesöverdrag. Jag nämnde fem paket dextrosol till John och eventuellt en ny BH. Väderleksrepportern berättade att det skulle regna hela dagen. Då utbrast mormor: ”Det bryr inte vi oss om för det är ju tak på Gekås i Ullared!”

Just precis, Ullared stod på dagens schema. Vi anlände till parkeringen och kommentaren som alltid sägs av någon i bilen, sades även idag. ”Halleda så mycket bilar. Jag har aldrig tidigare sett så mycket bilar här..” Mormor tappade hakan och hämtade raskt en kundvagn. Medelåldern bland besökarna är 50+ och majoriteten är shopping-galna tanter. Männen hittar man i sportbaren eller på de vita bänkarna längs med en del väggar. Inget illa menat pappa men dig vill man helst inte ha med på Gekås. Du tappar tålamodet efter två minuter och vill bara ut i naturen. Vart tionde år har du lovat att följa med, det klarar du. Det är dock en helt annan sak med morfar. Han kan strosa omkring, passa våra vagnar och kolla in lite tekniska prylar utan att klaga en sekund. Mormor har lärt honom väl. Pappa, häng inte läpp. Du är bra på mycket annat.

Detta är en dag vi sett fram emot länge. Hur kan ett enormt varuhus vara ett utflyktsmål att längta till? Egentligen är det ett rent vansinne. Tiotusentals artiklar i stora mängder, inklämda i en fet lokal med dålig luft. Hur kan det vara så roligt? Vi som konsumenter handlar spontana och onödiga prylar och bidrar endast till en ökad miljöförstöring. Jag erkänner att jag är lite dubbelmoralisk. Mina tankar och handlingar går inte hand i hand. Jag är fullt medveten om att detta shopping-beteende är fel, trots det tycker jag att det är förbaskat kul, speciellt med mormor och morfar som sällskap.

I bilen hem fick både melittafilter, fryspåsar, strykbrädesöverdrag, dextrosol och MYCKET annat följa med. Tack Ullared, mormor och morfar för en mysig dag.

/Sara

ullared

We buy things we don’t need, with money we don’t have, to impress people we don’t like.