Don’t stop me now

theend

Det har gått ett år och projektet ”ourlifeoneyear” är slut. På bloggen blev det 135 inlägg och ca 35000 visningar. Ni kollade bloggen mest på söndagar klockan 22.00. Det kommenterades 628 gånger (inklusive våra egna kommentarer som svar på de som jag fick av er). Ganska många har med andra ord läst våra inlägg vilket har glatt oss mycket. Några av er känner jag till (alla som skrivit kommentarer) men de flesta av er känner jag inte till. Det känns lite konstigt att ha skrivit så mycket om mig, min familj och mitt liv utan att jag vet vilka ni är som varit intresserade, som läst och som nu vet mycket mer om oss än jag vet om er. På Instagram har vi lagt upp 220 bilder.

Så det är dags att säga tack. Tack till alla som har följt oss på bloggen och Instagram. Tack för att ni med det har visat intresse för oss och för världen så som vi har delat med oss av den. Tack till alla som på ett eller annat sätt praktiskt har hjälpt oss att göra resan möjlig. Med risk för att missa någon och med risk att nämna någon vid namn i en ordning som kan uppfattas som är felaktig så nämner jag ingen vid namn. Ni är många som har hjälpt oss med tips och råd, diabetessupport, lagerhållning av våra prylar, med boende, post mm mm. Tack också till er som har rest med oss en bit och därmed förgyllt vår tid på luffen. Familjen Gunnarsson, Viktor, Britt-Marie och Bengt. Tack säger jag såklart till min familj och mina medresenärer i vått och torrt. Katarina, Sara, Julia och John. Utan er- ingen resa. Med er- världens bästa resa. Sen har jag naturligtvis alla därute i världen att tacka. De som har hjälpt oss med allt mellan himmel och jord som man kan behöva hjälp med. Ni har varit fantastiska och för det är jag för alltid tacksam. Några exempel. Jag fick hjälp med att laga mina trasiga byxor i en liten by nära Bagan i Myanmar. En trampdriven symaskin hade mannen till hjälp. Min trasiga ryggsäck i Kota Kinabalu blev fixad på ett utmärkt sätt. Det hade ingen kunnat hjälpa mig med i Sverige på samma enkla sätt. Alla som har hjälpt oss att hitta eller serverat ljuvlig mat. Tack tack tack.

Att kunna förena den empatiska närbilden med analysens överblick, det individuella med det allmängiltiga, se både skogen och årsringarna. Så skrev Lasse Berg när han beskrev en författare i DN nyligen. Jag hade ingen ambition att försöka nå sådana litterära höjder i mina korta berättelser från vårt resande. Men jag kände igen mig i anslaget när jag läste den meningen. Jag känner ofta för de enskilda människorna som jag möter. Jag försöker se deras värld i ett större sammanhang. Tyvärr så är det större sammanhanget oftast för komplext för att jag ska kunna förstå. Då måste jag lyfta på resehatten och gå vidare.

Det är antagligen det jobbigaste med att komma hem. Att veta att det finns så många underbara människor i världen som kämpar och sliter för att få vardagen att gå ihop. För rättvisa. För mat. För skolgång. För hälsa. För rösträtt. För frihet. En kamp som för de flesta aldrig tar slut. Problemen är ofta skapade av människor så lösningarna borde således också finnas hos människor. Men jag ser inte lösningarna. Jag måste gå vidare. Det är jobbigt.

Effekten av mina möten med människor i olika miljöer och sammanhang i alla 15 länder som jag besökt under året är nog att världen har krympt lite till för mig. Så många platser har kommit närmre. Jag bryr mig mer om hur det ska gå för Sydafrika att fortsätta sin strävan mot ett samhälle med arbete och rättvisa för alla. Jag bryr mig mer om Myanmar och människorna där som ska gå till val i höst. Ett val för demokrati, rättvisa och utveckling för alla. Jag bryr mig mer om hur det ska gå för den ovärderliga djungeln på Borneo och dess roliga djur. Jag bryr mig mer om Söderhavet. Hur ska länderna där överleva höjda vattennivåer och mer extremväder till följd av växthuseffekten och miljöförstöring. Jag bryr mig om USA. Hur ska de klara av att hålla ihop detta jätteland med alla fattiga, alla vapen, all nödvändig eller onödig konsumtion när världens ekonomiska och politiska jämvikt rubbas. Vilken internationell roll kan USA ta i framtiden? Kanske är det inte bara världen som har krympt. Det kan vara tanken som har växt också. Och det är antagligen det som gör att det nog ändå blir lättare att leva nu när detta år är slut och ett nytt år börjar. De glada tankarna. De tacksamma tankarna. De hoppfulla tankarna. De reflekterande tankarna. Jag är nämligen mycket rikare nu än när jag reste iväg. Rikare på erfarenheter, upplevelser, skratt, glädje och vänner. Och inte minst tankar. Den skatten kan jag ösa ur lång tid framöver.

Jag undrar om jag också är rikare på drömmar. Det var en dröm att resa iväg jorden runt en gång till. Jag gjorde det. Vi gjorde det. Så den drömmen har jag inte längre kvar. Just nu är jag i en fas där jag sorterar de drömmar som ligger och dammar i ryggsäcken eller byrålådan. Hoppas att jag hittar en ny dröm värd att putsas på för att sen bli konkret. Kul om än konstig. För jag mår bäst när jag har stora drömmar. Då kommer ibland passionen till hjälp. I den känslan mår jag bäst och då kan det hända stora saker. Antagligen mår alla bäst i den zonen. Så jag låter det bli en av mina sista rader i mitt sista inlägg på ”ourlifeoneyear-bloggen”. Var du än finns, vad du än gör, var du än reser så sök efter passionen. Vetgirighet, medkänsla och uthållighet underlättar. Kanske måste du krydda med lite mod också. Livets resa blir mycket roligare då. Resultatet blir bättre. Måluppfyllelsen blir högre. Resan som vi har gjort är ett exempel på det.

Jag funderade ett tag på om jag skulle leta upp några bilder som skulle passa till detta inlägg men det slutade med att ingen bild kunde sammanfatta vad jag känner för detta år som har gått och som nu är slut. Så jag låter texten bli enda hjälpen för dig själv ta fram din egen inre bild av vår resa. Undrar vad du ser.

The end bilden har jag valt att spegelvända. Resan är slut; men det är inte slut. Det är det aldrig om du frågar mig. Ett nytt år börjar och jag önskar dig en massa kul på ditt livs resa. Oavsett var och hur du planerar att resa.

Någon har sagt; jag skriver för att ta reda på vad jag tänker. Därför har jag också skrivit. Men jag har också skrivit för att minnas vad jag tänkte och vad vi gjorde detta för oss väldigt speciella år. Och jag har skrivit för att mina barn ska komma ihåg hur jag tänkte före, under och efter vår resa.

Ourlifeoneyear är slut men det resan gjorde med oss bär vi inom oss. Alltid. Nu vill jag börja mitt nästa år med att leta efter det som ska locka fram passionen i mig med familjen, på jobbet, på nästa resa, på min fritid mm. På nytt. Jag tänker på låten Don´t stop me know med Queen. Ju oftare jag kan vara i en stämning som den låten lockar fram hos mig desto bättre mår jag. Känslan kommer sällan utan uppoffring men kan man hitta den så är det värt allt. https://youtu.be/HgzGwKwLmgM

Don’t stop me now (‘cause I’m having a good time)

Don’t stop me now (yes I’m having a good time)

I don’t wanna stop at all

La la la la laaaa

La la la la

La la laa laa laa laaa

La la laa la la la la la laaa hey!!

/Bengt

Annonser

6 reaktioner till “Don’t stop me now”

  1. Stort tack för att ni har låtit oss följa med på er fantastiska resa! Jag kommer verkligen att sakna att gå in här då och då för att se om ni har gjort några nya spännande och inspirerande inlägg…
    Camilla

    Liked by 1 person

  2. Måste också TACKA än en gång för alla underbara inlägg under er resa. Bilderna och texterna har gjort mig lugnare, med vissheten om att ni haft det bra och mått bra 😊
    OCH än en gång; SÅ GOTT ATT HA ER HEMMA IGEN!!! 😃👍💕

    Liked by 1 person

  3. Ja, tack tack tack för roliga, intressanta och rörande inlägg under hela året! Oj, vad roligt det varit att gå in varje kväll och se om ni skrivit något nytt! Men ännu roligare är såklart att allt gått så bra och att ni nu är hemma igen!! Kramar

    Liked by 1 person

    1. Hej! Det är dubbla känslor för oss också. Vi är tacksamma för att allt gått så bra och samtidigt så är det med visst vemod jag inser att det här året är förbi. Tiden går läskigt snabbt ibland. Kramar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s